söndag 20 augusti 2017

Vito aka Djuret

Den 17 maj 2016 hämtade jag Vito aka djuret en Australisk terrier från Little Blue's australiska terriers.
Han föddes tillsammans med resten av Sago-kullen f. 2016-02-27 och fick namnet Little Blue's Fairy God Father.




Vi tog fasta på God Father i namnet och döpte honom till Vito Corleone som senare blev djuret eller bara Vito. 

Djuret hämtades den 17 maj 2016 och jag kan säga att det var kärlek vid första ögonkastet. Vilken hund, han var ämnad för oss. Mitt hjärta smalt som smör i solsken för det lilla livet.
Att visa bilder på honom när han sover är inte helt med sanningen överensstämmande. Djuret har från det han hämtades uppvisat en större dos av överskottsenergi och fullt av bus.  
Vito är den största retsticka jag varit med i djurväg. Något som Jackson får stå ut med. Eller ibland står han inte och då får Vito lägga benen på ryggen och drag för annars får han stryk. Hur det än är så är gammal äldst.Vi tackar vår lyckliga stjärna att Jackson är en så tålmodig hund, han underlättar vår fostran av djuret avsevärt.

Vito har visat sig vara allt vad vi kunnat önska oss. Rolig, lurig, modig, snygg och nära. Ibland väldigt nära, ibland känns det som har försöker krypa under skinnet på en. 
Hans vilda framfart har föranlett en del krockskador också. Här hade han en blodbula stor som ett ägg som brast. Djuret blev flintis efter sin krockskada. Vi hoppades på att det skulle växer ut så vi slapp skaffa en extra vadderad skotermössa åt honom. Det har växt till sig.
Våra hundar är med oss på det mesta. Så att lära sig att åka skoter var en av de saker som han fick lära sig i vinter. Inga problem, hans mod är det inget fel på. Han åker också framför mig på skotern kortare sträckor. Och om han fock välja gjorde han nog det hela tiden. Att åka båt är ytterligare en sak ha gillar. Eller han gillar all form av fart och vind vare sig det är skoter, båt, bil, fyrhjuling eller släp. 

Det enda han inte gillar är åskan. Det är visst ett djävulens påfund tycker ha. Han vänjer sig kanske så småningom. Men att ligga i solen på mornarna är mysig och sen är djuret kvällstrött. Vilket i sig inte är så konstig för han är igång heldagar. Vi är evigt tacksamma att denna varelse kom in i våra lev. Men som allting blev när vi letade valp så var han nog menad för vår familj. Ett stort tack till Ylva som hade förtroende nog för oss att låta honom flytta till Västerbotten.





Lev och må 
Britt-Inger


lördag 19 augusti 2017

Gästbloggare svarar på inlägger "Solidaritet, raggarrock och den rebelliska punken"

Jag fick in ett svar på blogginlägget "Solidaritet, raggarrock och den rebelliska punken"

 Bildresultat för tystnad


Vart än eller vilket håll ondskan kommer i från-såsom IS- Höger och Vänster extremisterna.Får vi aldrig börja tycka att det är normalt-och bli avtrubbade. 

Det får inte bli så-att när vi-ser-hör-eller läser i media-om dessa attentat- och andra ohyggligheter, att vi bara förfäras i någon minut-och sen fortsätter-att leta upp -sport eller nöjes-sidorna. 

Det samma gäller vår tolerans , på de sociala- nätverken - vi ska inte låta den tröskeln höjas- och tillåta ondska-fientlighet-strömma över våra sidor- hur än oskyldigt det kan verka i form av skämt etc etc. 

Vi får heller inte bli så rädda för ondskan- att våra munnar blir tysta- och att vi inte vågar visa våra skrivna ord. Till slut blir vi både blinda och döva-och ondskan i alla dess former-får sitt övertag.

Lillemor Wilhelmsson Holmlund

Solidaritet, raggarrock och den rebelliska punken

Vår verklighet ser inte likadan ut idag som den gjorde i går.
Vad är det som händer?

Stockholm och Barcelona är bara de senaste i de alltmer förekommande terrordåden som sker. 
Den attack som Barcelona utsattes för har likheter med tidigare terrorattacker som skett mot Europeiska städer, bland annat i Stockholm. Under våren har terrorister, med hjälp av bilar och med berått mod kört ihjäl människor. 
Men vi får heller aldrig glömma Trollhättans vansinnesdåd och mordet på John Hron, även om det senare är över 20 år sedan. 

John Hron var 14 år och grillade med en kompis vid Ingetorpssjön utanför Kungälv när de blev överfallna och brutalt misshandlade av fyra ungdomar med nazistsympatier. Han lyckades vid ett tillfälle fly undan den utdragna misshandeln och simma ut i sjön, men återvände när hans vän skrek för sitt liv på stranden. 

Ingetorpssjön är en idyllisk liten sjö intill vägen mellan Kungälv och Kode. Det är samma sjö som mina barn badade i som små. Min äldsta lärde sig att simma där och vi hade ofta familjepicknickar tillsammans med de andra badgästerna som besökte sjön. Sjön är som gjord för camping och umgänge. 

Vi har flyttat därifrån, men varje gång jag åker förbi så är det John Hron jag tänker på först. De andra minnena kommer på undantag, de lyckliga roliga minnena som borde vara de som dominerar förmörkas av den sjuka händelse som skedde efter att vi hade flyttat där ifrån.

Att det som händer i vår omvärld påverkar och det som har en personlig anknytning präglar oss är en sak. Men det onda som sker får aldrig definiera oss eller den plats det sker på. Så när jag tänkt klart John Hron vid Ingetorpssjön låter jag alltid de lyckliga minnena åter ta plats i mitt huvud med barn, bad, skratt och picknick. Vilka vi är har med så många olika faktorer att göra och hur vi väljer att låta dem ta plats och påverka oss. 

Tidningar och media har sin roll i det spel som pågår. Jag läste en rubrik nyss:
"Terrordåd har blivit det nya normala i Europa" 
NEJ, NEJ vi får aldrig  normalisera terror. Lika lite som vi ska normalisera nazism och rasism. Med sådana rubriker späs främlingsfientligheten, nazismen och rasismen bara på och vi legaliserar att hata. Är det så vi vill ha det? Skämmes ta mig fan.

Media har sin del i ansvaret över hur vår framtid kommer att se ut. Nu handlar ansvaret inte bara om media, utan alla måste ta sitt ansvar om vi ska kunna motverka de negativa krafter som finns i vår värld. Alla måste dra sitt strå till stacken om vi ska kunna motverka det som händer. 

Foto Hasse Lindell. Taget i Stockholm efter terrordådet
Jag är uppväxt i ett samhälle där solidaritet var ledord tillsammans med musiken från Björn Afzelius, Mikael Whie i en kombo av gammal raggarrock och den rebelliska punken. Har jag påverkats av den tidens anda? Självklart den har delvis format mig till den jag är. Alla influenser påverkar och präglar oss som människor på ett eller annat sätt.

Mycket har förändrats sen jag var ung och idag ser verkligheten annorlunda ut. Vi har internet och kommunicerar på ett annorlunda sätt. Vi är online och tillgängliga dygnet runt. Men att vara solidariska med varandra har med mänsklighet att göra och där är vi fortfarande likadana. Vi måste bara lära oss att sortera bland all information som strömmar över oss. Tidningarnas sensationsrubriker och terroristers vansinnighet, rasism och nazism. Vi får aldrig glömma gammal hederlig solidaritet i flödet av information.


Lev och må

tisdag 8 augusti 2017

WOW! Dinglarens väg - Vorsnos drom som kurslitteratur på högskola


Så häftigt och vilket erkännande för allt det arbete.
Jag är stolt och glad för det jag och Ann har skapat och för alla andra som finns med i boken.


Curt Magnussons (medskapare) reaktion på mitt fb- lägg blev:  
Va bra det blir som en dröm gått i uppfyllelse

Ladda ner boken här Dinglarens väg - Vorsnos drom


Litteratur
Den romska minoritetens historia och nutida situation, 
15 hp (1594ÖV)

Giltig fr.o.m.: ht 2017
Giltig t.o.m.:
Beslutsdatum: 2017-05-10
Beslutande organ: Ämnesråd pedagogik

Obligatorisk litteratur

Carling, Gerd; Demetri, Mikael; Dimiter-Taikon, Angelina;
Lindell, Lenny and Schwartz, Allan (2016). 
Romer: 500 år i Sverige. 
(18 s. valda delar: s. 1-18)

Ericsson, Martin. 
Exkludering, assimilering eller utrotning?
"Tattarfrågan i svensk politik 1880-1955. 
(16 s. valda delar: s. 247-263)

Hancock, Ian (2010), 
We are the Romani People 
(11 s. valda delar: s. 17-28)

Jansson & Schmid, red. (2007) 
Ett fördrivet folk.
En antologi om förtryck och diskriminering av romer och resande. 
(135 s. valda delar: s. 1-135)

Lundqvist, Britt-Inger & Ann Hellman. 
”Sveriges historia. Ett resandeperspektiv”.
Dinglarens väg – Vorsnos drom. De ofrivilligt åsidosatta. (2015) 
(19 s.)

Nordström, Gunni. 
"Från socialpolitiska flyktingar till nationell minoritet", i Pulma.
De finska romernas historia (2015)
(14 s. valda delar: s. 205-219)

Ohlsson Al Fakir, Ida (2013) 
Svenska kyrkans förhållande till romer och resande ca 1900-1950. 
(38 s. valda delar: s.21-59)

Regeringskansliet, Arbetsmarknadsdepartementet. 
Ds 2014:8, Den mörka och okända historien.
Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet 
(65 s. valda delar s. 26-93 år 1960-2000)

Regeringskansliet, Arbetsmarknadsdepartementet. 
Ds 2014:8, Den mörka och okända historien.
Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet 
(18 s. valda delar: s.148-166)

Regeringskansliet, Arbetsmarknadsdepartementet. 
Ds 2014:8, Den mörka och okända historien.
Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet 
(43 s. valda delar: s. 203-246)

Rekola, Tuula (2015) 
"Romernas tidiga skeden i Finland – från 1500-talet till mitten av 1800-talet". i Pulma.
De finska romernas historia (2015) 
(62 s. valda delar: s. 20-82)

Selling, Jan (2014) 
Svensk antiziganism.
Fördomens kontinuitet och förändringens förutsättningar. 
(218 s. valda delar: s. 1-218)

Selling, Jan (2017). 
"Emancipation of Roma and Resande in Sweden"
(även på romanes) /blog.romarchive.eu 
(6 s. valda delar: s. 1-6)

Selling, Jan (2017). 
"The politics of Historical Justice, Memory and the Combatting of Antiziganism"
(även på romanes) /blog.romarchive.eu 
(10 s. valda delar: s. 1-10)

SOU 2010:55. 
Romers rätt.
En strategi för romer i Sverige. Slutbetänkande från Delegationen för romska frågor 
(10 s. valda delar: s. 534-544)

SOU 2010:55. 
Romers rätt. En strategi för romer i Sverige.
Slutbetänkande från Delegationen för romska frågor 
(10 s. valda delar: s.113-123)

SOU 2016:44 (2016) 
Kraftsamling mot antiziganism.
Slutbetänkande från Kommissionen mot antiziganism 
(17 s. valda delar: s. 73-90)

Stenroos, Marko. (2015) 
”Vi är olika. Romernas många ansikten”, i Pulma.
De finska romernas historia (2015), 
(6 s. valda delar: s. 440-446)

Taikon, Katarina, (1967)
 Zigenare är vi (94 s.)

Westin, N., Wallengren, S., Dimiter-Taikon, K., Westin, C. (2014), 
Antiziganism i statlig tjänst.
Socialstyrelsens behandling av romer och resande under 1900-talet. Stockholm. 
(28 s. valda delar: s.29-58)


Valbar litteratur
Caldaras, Hans. (2015) 
I betraktarens ögon.

Demetri, Mikael, A. Dimiter-Taikon, C. Rodell Olgaç (2010) 
Kelderashgruppens historia och kulturarv i Sverige.
 – en intervjustudie för Delegationen för romska frågor

Hazell, Bo (2011, urspr. 2002) 
Resandefolket – från tattare till traveller

Lundberg, Thom (2016) 
För vad sorg och smärta: roman.

Lundgren, Gunilla & Amanda Eriksson.(2005) 
Sofia Z-4515

Lundgren, Gunilla & Ramiz Ramadani. (2013) 
Ramiz resa

Mohtadi, Lawen (2012). 
Den dag jag blir fri.

Taikon, Katarina (2016) 
Zigenerska.

Taikon, Katarina. (1989) 
Katitzi

måndag 7 augusti 2017

Mina tankar om min klassresa




I antologin Inte en främling skriver jag att:
  ”Jag anser att jag tillhör arbetarklassen och är av resandefolket, men jag har också gjort en klassresa. Jag har läst in högstadiet och gymnasiet på folkhögskola för att sen börja på universitet. Jag har en högskoleexamen i socialt arbete och en fil. mag. i etnologi. Som etnolog har jag skrivit två uppsatser om resandefolket, blivit engagerad som föreläsare och arbetat som etnolog med resandefrågor. Ny miljö och nya människor, nya sätt att betrakta och bedömas. Jag har funnits med i olika sammanhang för att jag har mycket kontakter och är engagerad. Ett engagemang som ibland har kallats för aktivism. När går engagemanget över till aktivism och vem bedömer det? Aktivist kommer av aktiv, engagerad, bra eller dåligt?”

Jag har fått uppleva den stolthet andra känner inför det jag har gjort som en av dem. Samtidigt som jag ibland upplever ett förakt för akademiker bland arbetare och resande. ”Tro inte att du är nåt”. Kanske är det den svenska jantelagen som tar över eller den svenska avundsjukan. Vem vet? 

Kunskap är makt.
Alla vill att barnen ska gå i skolan och utbilda sig, och med all rätt, utbildning och kunskap är vägen till utveckling. Det som blir komplicerat är att den som redan idag har skaffat sig en utbildning eller högre studier betraktas med misstänksamhet och man ifrågasätter om vederbörande verkligen är en ”riktig” resande. Som om det bara är förunnat de som har gått i ”livets hårda skola” att få kalla sig resande. Kunskap är makt, sägs det, och visst är det så om man får utvecklas utan att hämmas av ett gammalt tankesätt. Därmed är vi tillbaka i resonemanget om klass igen och det gamla ordspråket om skomakaren som ska bli vid sin läst. Ett uttryck som passar lika bra bland resande som arbetarklassens sätt att betrakta studier och klassresor.

Det finns en önskan om något bättre, utveckling, en stolthet över vem man är och en rädsla för förändring. En rädsla som jag känner igen, vem blir jag när jag utbildar mig? Blir jag någon jag inte vill vara? Tappar jag min identitet som resande och arbetare?

I antologin Att störa homogenitet skriver jag om att:
”Rosemary Crompton som skriver i boken Class and Stratification att det som för samman många av klassdefinitionerna är att de ger uttryck åt en hierarkisk struktur av grupper i ett samhälle. Dessutom kan klassbegreppet användas till att berätta om social ställning eller inflytande men även för att skildra strukturer av materiell ojämlikhet. Det som skiljer synsätten åt är i första hand de mekanismer man väljer att lägga i själva definitionen av klassbegreppet och vilka processer man väljer att räkna till dess effekter. Frågan är med andra ord: vad kom först, hönan eller ägget? 

Göran Cigéhns bok Klassidentitet vid seklets slut tar upp att det inte är sagt att en persons känsla av klasstillhörighet alltid har sin förklaring i yrkestillhörigheten utan den kan också påverkas av till exempel utbildningsnivån, klassbakgrunden eller av den nuvarande familjesituationen.”

Jag är varken eller.
Jag är oerhört stolt över det jag har gjort men ibland väljer jag att inte berätta om mina akademiska meriter eftersom jag inte vill att folk ska uppleva att jag försöker göra mig märkvärdig. Precis som jag ibland väljer att inte berätta att jag är resande för att inte bli dömd på förhand. En konstig kombination av stolthet och skam i en och samma känsla. 

Jag är inte helt accepterad som akademiker eftersom min bakgrund alltid tas med i sättet att betrakta mig. En del låter min arbetar- och resandebakgrund definiera mig och inte de studier jag har förvärvat. Detta gör att jag står med ett ben i två världar vilket kan vara problematiskt ibland och irriterande ibland. 

Nu är jag så klar över min identitet och vem jag är att jag inte låter andra definiera mig. Denna självsäkerhet har nog delvis med ålder att göra och med det faktum att jag alltid haft full uppbackning hemifrån av min familj. Jag är resande, arbetare och akademiker inte nödvändigtvis i den ordningen. Jag är en kombo som gör mig till den person jag är och jag skulle inte vilja vara utan något av detta. Skulle jag utesluta den ena skulle jag inte vara komplett. 

Lev och må
Britt-Inger

onsdag 2 augusti 2017

Romer mördades natten 2-3 augusti i förintelselägret Auschwitz-Birkenau

På natten mellan 2 och 3 augusti 1944 mördades de sista 3 000 kvarvarande romerna i förintelselägret Auschwitz-Birkenau i södra delen av det tyskockuperade Polen. Många av dessa tillhörde sintigruppen.
Alla romerna hade bokstaven Z intatuerat och var  placerade i en speciell avdelning där tusentals rutinmässigt gasades eller slogs ihjäl, dog av sjukdomar, undernäring eller i alla de medicinska experiment som utfördes. Det togs inga hänsyn till om det var vuxna eller barn.
Under Förintelsen mördades närmare en halv miljon romer. Romerna var icke-existerande, osynliga människor vilket gjorde att aldrig blev införda på några listor. Vilket gör att forskarna är osäkra om det exakta antalet. 
Men romernas lidande började under förintelsen utan långt tidigare. utan det handlar om århundraden förföljelser och trakasserier. Romer och resande har hållits utanför samhällets gemenskap och fått leva i utkanten av samhällena, majoritetssamhället har föraktat och misstänkliggjort dem.
I boken Dinglarens väg-Vorsnos drom står det att läsa:
Tankarna om rashygien fanns i hela Europa, även om det var i Uppsala som världens första rasbiologiska institut öppnade. Herman Lundborg var institutets första chef. Han genomförde rasbiologiska undersökningar av 100000 svenskar där man ansåg sig kunna hitta brottslighet, alkoholism, sinnessjukdom och andra negativa egenskaper kopplade till etnicitet. Resultaten presenterades bland annat 1926 i en lärobok för gymnasiet med titeln Svensk raskunskap. I steriliseringslagen, som kom 1934, fick man inte sterilisera någon utifrån etnicitet. I praktiken sammanföll ändå egenskaperna som tillskrivs 
Resandefolket med de karaktärsdrag som angavs som skäl för sterilisering. Det var individer vilka ansågs vara psykiskt sjuka, sinnesslöa eller utvecklingsstörda som man med tvång kunde sterilisera. Vem och vilka som ansågs höra till de kategorierna var, sett med dagens ögon, väldigt godtyckligt. 1941 utvidgades lagen till att även gälla dem som genom arvsanlag kunde överföra en sjukdom eller som levde på ett sätt som kunde uppfattas som asocialt. Dessutom kunde de som ansågs olämpliga som föräldrar steriliseras. 
Det fanns förslag om att lagen även skulle innehålla tvångssterilisering av alla som tillhörde Resandefolket, men detta förslag blev nedröstat. Däremot tillkom ett tillägg om levnadssätt, vilket blev ett sätt att komma åt Resandefolket. Hur många resande som blev steriliserade med tvång eller av andra orsaker finns inga uppgifter om, men de flesta resande kan berätta att de känner någon som blivit steriliserad. I Sverige steriliserades 1935–1975 närmare 63000 människor. Steriliseringarna utfördes på både män och kvinnor men det var påfallande många kvinnor som råkade ut för det.
Regeringens har skrivit en vitbok om övergrepp och kränkningar av romer och resande visar hur dessa grupper systematiskt tvångssteriliserats, kartlagts och registrerats, förvägrats bostad, barnbidrag, pension, socialförsäkringar, rösträtt och skolgång. För att inte tala om den stängda arbetsmarknaden. I Sverige på 1900-talet, långt efter Auschwitz och alla de lärdomar vi borde gjort utifrån Förintelsen.
I Dinglarens väg-Vorsnos drom tas Vitboken upp i ett eget kapitel:
Vitboken 
Tanken med Vitboken är att ge ett erkännande åt offren och deras anhöriga samt att skapa en större förståelse för minoriteten romers situation i dag 2011 påbörjas ett arbete inom regeringskansliet för att göra en Vitbok om de övergrepp och kränkningar som minoriteten romer blivit utsatt för under 1900-talet. 2014 presenterar integrationsminister Erik Ullenhag Den mörka och okända historien, en vitbok om de övergrepp och de kränkningar av Resandefolket och romerna som förekommit i Sverige under 1900-talet. Boken har tagits fram av Arbetsmarknadsdepartementet. Den innehåller arkivmaterial, forskarrapporter och intervjuer med Resandefolket och romer. 
Den ger inte en fullständig bild av minoriteten romer/ Resandefolkets utsatthet under 1900-talet, men är den hittills mest omfattande boken på detta område. Trots sitt goda syfte innehåller den ändå felaktigheter. Det har forskats mycket lite kring minoriteten romer/Resandefolket. Det finns många teorier om de fem olika gruppernas ursprung, och det är därför viktigt att var och en av dessa fem grupper får skriva sin egen historia både ur ett bevarandeperspektiv och ur ett identitetsperspektiv. 
Att förstå vem man är i förhållande till sin omgivning förutsätter att man vet var man kommer ifrån. Identitet är beroende av många saker, bland annat genus, klass, religion, familj, släkt och etnicitet. Men identiteten är också beroende av historia och möjligheten att kunna se sin del i historien. Om man berövas sin historia eller om den är otydlig uppstår en identitetskris som kan få konsekvenser för individen såväl som för minoriteten. 
I Vitboken står det att »tattarinventeringen« 1944 registrerade romer, vilket gör att det blir en begreppsförvirring. »Tattarinveneringen« registrerade Resandefolket. De senare »zigenarinventeringarna« registrerade romer. Minoriteten romer/Resandefolket blev erkänd som bestående av fem olika grupper i det beslut som togs år 2000. Tyvärr osynliggörs och blandas grupperna ihop i Vitboken. 
Denna sammanblandning av de olika grupperna hjälper inte någon av grupperna att bevara sin kultur och sina traditioner. Behandlingen av de olika grupperna har sett olika ut genom tiderna och ser olika ut även i vår samtid. Romerna fick t ex inte gå i skola förrän på 1960-talet medan Resandefolket har gått i skola lika länge som det har funnits skolplikt i landet. Dessa och andra fakta gör att det är oerhört viktigt att var och en av grupperna inom minoriteten får skriva sin egen historia. 
Rasism och rasbiologi låg till grund för hur resande behandlades i Sverige under 1900-talet. I vart fjärde hushåll bland resandefolket fanns det någon anhörig som tvångssteriliserats. Omhändertagandet av barn bland resande var mycket högre än hos övriga i samhället. Det finns knappast någon folkgrupp som varit så utsatt för att bli räknade och registrerade. Ändå har varken de tvångsomhändertagna resandebarnen eller Resandefolket har fått nån ursäkt för det man gjort mot dem.
Vi får aldrig glömma vår historia
Britt-Inger

lördag 29 juli 2017

Ledighetens sötma

Sitter i stugan och summerar mina semesterveckor.
  • Stugan färdigmålad och pimpad 

  • Malå har fått sina besök
  • Mamma har varit här 
  • Vi har varit ätit den årliga traditionella räkmackan
  • Njutit av surströmming
  • Fixat passen inför Vietnamresan, bara visum som fattas
  • Växthuset har fått mina omsorger och skörden börjar visa sig
  • Men framförallt har jag njutit av vädret, hängmattan och ledigheten

Utanför fönstret ligger timman tät, väderomslaget kommer lagom till att jag ska börja jobba igen.

Lev och må
Britt-Inger


onsdag 26 juli 2017

Romhjälpen uppstår igen

RUNG har startat upp projektet Romhjälpen igen. Tanken är att hjälpa de romer som är mest utsatta i vårt land. Romhjälpen har tidigare hjälpt både i det egna landet och i Sverige och kommer förmodligen arbeta på samma sätt igen. Romhjälpen jobbar även med samarbetspartners på olika sätt.




RUNGs lokalföreningar i Skellefteå och är ett samarbetsprojekt som går ut på att hjälpa utsatta romer.

Projektet kommer till att börja med gå ut på att samla in pengar till de mest behövande romerna. En del av dessa finns i Sverige,andra på soptipparna i sina hemländer eller i byarna. Tanken är att så småningom rikta insatserna till en by, där vi kan vara med och hjälpa till att bygga upp en skola. Kunskap är utvägen ur ett utanförskap.

För 200 kronor kan en barnfamilj få en matkasse för en vecka.
Men inget bidrag är för litet.

Vill ni vara med och hjälpa romerna i sitt eget land sätt in pengarna på bg 187-6515 och märk inbetalningen med rom.

mailadress resandefolk@gmail.com


Nu är vi på G igen. Hjälp oss att hjälpa. Romhjälpen hjälper utsatta romer.
Bg 187-6515 märk inbetalningen med ROM

Lev och må
Britt-Inger

måndag 24 juli 2017

Uppdraget om att stärkt minoritetspolitik fortsätter

Jag slutade jobba i fredags och åkte till Skellefteå för att ta en fika med Lennart Rohdin, särskild utredare för utredningen om en stärkt minoritetspolitik. Vi hade ett bra samtal om allt möjligt. Sen började jag ladda för ledighet. Jag har semester en vecka och ska njuta av lugnet.

Betänkande om den stärkta minoritetspolitiken blev framflyttat till den 15 november 2017. Vilket innebär att utredningen fortsätter och därmed också mitt engagemang i frågan.

Lennart Rohdin har redan nu gått ut med att utredningen kommer föreslå en stärkt minoritetspolitik. Vilket jag tycker är bra och behövligt.

Men eftersom regeringen beslutade om ett tilläggsdirektiv till Utredningen om en stärkt minoritetspolitik så fortsätter utredningen. Utredaren Lennart Rohdin har fortsätter sitt uppdraget att analysera den finlandssvenska gruppens ställning i Sverige samt överväga om den ska erkännas som nationell minoritet. Uppdraget blir därför förlängt till den 15 november 2017.
Utredaren ska nu:
  • analysera vilken ställning finlandssvenskarna i Sverige har utifrån Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter och regeringens minoritetspolitiska strategi, och
  • överväga om och i så fall hur finlandssvenskarna ska ges ställning som nationell minoritet i Sverige.
Jag har tidigare skrivit om betänkandet och det arbete som är gjort tidigare. Nu blir det att läsa in sig på finlandssvenskarna och deras situation.

Lev och må
Britt-Inger

söndag 23 juli 2017

Ensamkommande barn. Är vi på väg att upprepa vår historia?


RUNGs hemsida

Britt-Inger Hedström Lundqvist etnolog och ledamot i föreningen RUNG har arbetat med människor som har befunnit sig i utkanten av samhället hela sitt yrkesverksamma liv. Kurt Magnusson pensionär och kassör i föreningen RUNG och en av de första som fick ersättning från Ersättningsnämnden för den vanvård han blev utsatt för som barn ser likheter och olikheter mellan då och nu.

Resandebarn då, Ensamkommande barn nu.


Under 2015 tog Sverige emot ca 163 000 personer. Politiken, media och samhället såg det som en självklarhet att ställa upp. Vi var ett gäng ryggdunkare som försökte överträffa varandra i solidaritet med de som hade det svårt.

Pojkar som ibland friserar sin ålder en aning för att slinka genom Migrationsverkets nålsöga. "Självklart ställer vi upp" sa statsminister, Reinfeldt ”Vi måste öppna våra hjärtan.” Sen kom Löfven och hans ord var för mindre än två år sedan ”Mitt Europa bygger inte murar.”


Så kom hösten, solidaritetens och medmänsklighetens löv började dala från de mänskliga rättigheternas träd. Morgan Andersson meddelade att EU-ländernas stats- och regeringschefer enats om att medlemsländernas ribba låg på sammanlagt 60 000 flyktingar under de två kommande åren. Den faktiska siffran landade på mindre än hälften. 

För lika duktiga och euforiska som samhället var när vi "vi öppnade våra hjärtan" lika nitiska har vi blivit att minska inflödet. Förr var det resandebarnen som var i fokus för åtgärder, nu är det de ensamkommande barnen.

Det var då. 


Migrationsverkets resurser ökade för att minska tiden för de ungdomar som sitter i "väntrummet". Ändå ökar tiden innan de får veta om de får stanna eller inte. Ett väntrum fyllt med ångest, usel nattsömn, ensamhet, mardrömmar och längtan. 


Vi har minskat inflödet i landet och behandlingen av de som redan finns här är lång och omänsklig. Nu ska det dessutom åldersbestämmas ibland uppåt och ibland neråt. Oavsett vilket håll det är spär det på ångesten i "väntrummet".


Ålderstestet som utförs är lite som att kasta pil och inte på några villkors vis någon exakt vetenskap. Det är Rättsmedicinalverket som testar om de har ljugit om sin ålder. En del åker upp i ålder och andra ner beroende på vart pilen som kastades landar. Det går fortfarande inte att åldersbestämma med någon exakthet. En del har ljugit om sin ålder och andra inte. Men ålder är inget som vetenskapen kan ta fram bevis på.


Tvångssteriliseringsprogrammet som Resandefolket och andra utsattes för har många likheter med det som händer de ensamkommande. För Resandefolket omhändertogs barnen och sattes i särskola (väntrummet) för att på lagliga grunder sterilisera dem som vuxna (utvisning). Detta skedde på 1930 och 40 talet i vårt land. Lagarna skapades för att komma åt "problemet" som då var "tattare" (Resandefolket), psykiskt sjuka, utvecklingsstörda och personer med fysisk funktionsnedsättning och då i synnerhet kvinnor. Samhället ville bli av med dem därför försökte staten utrota ett folk, idag utvisar vi istället.

Nu går inte jämförelsen till fullo applicera det som hände Resandefolket på det som idag händer med Ensamkommande. Resandefolket som folk utsattes medvetet för ett försök till folkmord av staten. Och det är inte syfte med behandlingen av de Ensamkommande barnen. Men det finns många likheter i hur barnen behandlades.


Varför har de ljugit om sin ålder? 


En del av lögnerna står vi för som inte hade beredskapen för att hantera inflödet som blev och de fick inte rätt födelsedata. Andra har ljugit för att skapa sig en bättre framtid, rädda liv och framtid. En del är här för att rädda sina familjer, deras ansvar är tungt och ökar ångesten i "väntrummet". Åldersbestämningen är en motorväg in i psykisk ohälsa, skadebeteenden och i värsta fall självmord. Var tog den solidariska medmänskligheten vägen som vi visade upp när de kom hit. När ändrades vårt varma mottagande till den kyla de upplever nu? 


Läkarna leker mörkerleken och var hamnar vi vetenskapligt?  Var tog evidens och fakta vägen, ligger det i något mörkt hörn och gömmer sig? Ligger det där tillsammans med vår historia som staten inte har gjort upp med och trängs i samma skammens hörn? 


Vad gör man för att klara sig? 

Då bytte många från Resandefolket efternamn, nu ljuger ensamkommande om sin ålder. Staten registrerade de personer de trodde var "tattare" ingen exakt vetenskap och sen lät man bilan fall. Idag åldersbestämmer man, ingen exakt vetenskap innan bilan faller. Allt skedde/sker på godtyckliga grunder och förstörde/förstör människor för resten av livet. 


Staten har fortfarande inte bett om ursäkt för det omhändertagandet som skedde med resandebarnen. Kommer hanteringen av ensamkommande barn bli ytterligare en historisk skam som ska gömmas undan? 

Visst är det märkligt? 

Alla vet att staten gjorde fel då, men för att inte upprepa sina misstag måste kanske staten erkänna att det har skett och be om ursäkt till resandebarnen som omhändertogs på etniska grunder. 

Gårdagens omhändertagande upprepar sig i modern tappning med våra ensamkommande barn idag. Även om det idag inte handlar om en medveten utrotning. Det gemensamma förutom delar av behandlingen är att det i hög utsträckning drabbar barnen. 


Barnkonventionen ska vara norm i Sverige idag låt oss visa det. 30- 40 talet är en skamfläck i vår historia. Gör upp med den och låt oss inte upprepa misstagen i statens namn en gång till.  


Kurt och Britt-Inger