Hoppar inga halta löss

Vilken snurr det har blivit, ibland händer saker som man verkligen inte riktigt har koll på. Min mailkorg har invaderats av mail från olika människor. Det skickas och kommer mail som jag inte har en aning om vad det handlar om. Det gäller att hålla sig lugn och låta saker och ting ha sin gång, inte så mycket man kan göra åt sakerna ändå.

Det har också varit full snurr på jobbet, så här hoppar det inga halta löss, inga lama heller för den delen. Jag har haft kontakt med lite olika museum också riktigt roligt, vi får se vad det landar i så småningom.

Lilla mamma har hört av sig, det är mer prover på gång, jisses de måtte tro att hon är någon form av nåldyna eller nåt. I övrigt så ska Jonas och Roger åka till fjälls för lite skoterkörning, ja det blir allt lite jobb också. Sen ska Linda och Teo åka med  upp för en tur på fjället, det ser jag fram emot.

Bästa myskillen Teo

Lev och må

Britt-Inger

Min gästbloggare

Min gästbloggare "Mitt liv på barnhem" kommer att vara med i en utställning på Bohusläns museum i Uddevalla som går av stapeln den 16 februari och pågår till den 30 april. Hans historia kommer bli en del i utställningen som kommer handla om vanvårdade barn och de barn som for illa under en den period av svensk historia som är en skamfläck för Sverige. Det var under den här perioden vi skulle bygga folkhemmet och landet lagom reste sig likt en jätte som klev upp på ett berg och lade sin skugga över landet. Alla som inte passade in i folkhemmets norm såg staten till att ta hand om. Några av dessa lever idag och är de vanvårdade barnen som måste få ett erkännande bli synliggjorda och få den uppmärksammas så att Svenska folket inte glömmer av det brott som skedde mot alla dessa barn.

Han har också fått besked från ersättningsnämnden att hans ärende kommer att behandlas av nämnden. Jag hoppas av hela mitt hjärta att han kommer få det erkännande som de 250000 kronor kommer att ge honom. Pengarna kan aldrig ersätta den förlorade barndom som han aldrig fick, men det är en gest och en bekräftelse på att det faktiskt har hänt.

Lev och må

Britt-Inger

Möte med Ersättningsnämnden

Den 28 januari klockan 11.00 träffade Lars Wearner för Stulen barndom Stockholm, Peter Lindberg och Vikeka Jonsson för Vanvårdad och bortglömd, Richard Brun och Ros-Marie Wallengren för Kulturgrupppen för resandefolket och jag Britt-Inger Lundqvist för Resandebarns rätt, Ersättningsnämnden i Stockholm på Kammarkollegiet. Vi hade ett möte med Göran Ewelöv och Gunilla Malmborg.

Mötet gick ut på att träffas och att diskutera olika sätt att nå personer som har rätt till ersättning. Det räcker att de som vill ansöka om ersättning skickar sitt samtyckte till att ersättningsnämnden så undersöker de ärendet. De letar i arkiven efter uppgifter som tillhör den personen som det berör.

Om det sen beslutas om att en person får ersättning kommer ingen få reda på det beslutet utan det omfattas av sekretess. De som har fått ersättning kommer också få ett papper som talar om att de det har fanns skäl nog för personen att få ersättning, om någon i något sammanhang behöver styrka detta.

När nämnden tittar på uppgifterna ska nämnden ta ställning till om en person har blivit utsatt för grov vanvård, mot för tidigare då formuleringen bara var vanvård.

De finska krigsbarnen som har blivit placerade har också rätt att söka, något som behöver komma ut i media mer.

Det finns 13 personer som nu sitter och försöker ta fram en praxis så att de bedömningar som görs nu i början ska se likadana ut som de som görs i slutet. Sen kommer det finnas 4 personer i en beslutsnämnd och 2 avdelningar.

Från den 2 januari fram till dags dato har det inkommit 1300 ansökningar. Nämnden tror att det kan finnas ca 5000 personer som har rätt att ansöka till ersättningsnämnden.

Under mötet diskuterades om hur man ska kunna nå ut till fler som har rätt att ansöka. Här var alla eniga om att det var en bra idé att använda sig av de olika föreningarna för att nå ut med budskapet. Ersättningsnämnden ska därför skicka ut foldrar och broschyrer till föreningarna så de kan dela ut dem.
Föreningarna kan också skriva in information på respektive hemsida och länka till ersättningsnämnden.

Alla föreningarna efterlyste också uppföljningsmöten och mötesprotokoll som ska skickas ut till de som varit med.

Allt enligt mina anteckningar från mötet.

Efter mötet gick vi från de olika föreningarna ut och åt lunch. Vi diskuterade under lunchen det faktum att ersättningsnämndens ersättningar har tidsperspektivet 1920-1980 och vad händer med de som vanvårdades efter 1980. Föreningarna vill även hjälpa dessa och olika alternativ för att göra detta diskuterades.

Efter allt detta gjorde jag staden och choppade lös. Jag åkte hem med tåget vid 22 tiden nöjd med dagens möten och med en klart tunnare plånbok.

Lev och må

Britt-Inger

 

Mitt liv på barnhem, avslutningen

Jag har fått lov att publicera denna berättelse av personen som har skrivit den. Han vill att det ska komma ut hur behandlingen av barnen gick till på de olika barnhemmen och fosterhemmen som han fick växa upp i. Jag har valt att ha honom anonym eftersom hans namn är inte viktigt utan det är hans berättelse som är det. Det här en persons berättelse om hur hans barndom såg ut, det är hans ord och inte mina.

Jag kommer att publicera ny text här med jämna mellanrum samtidigt som jag kommer lägga in texten på sidan som heter, Mitt liv på barnhem.¨

Oavsett så blev min uppväxt inte bättre av att hamna i statens vård, snarare rena helvetet på jorden, taget ur den värsta skräckfilm som finns.

Detta är kortfattad beskrivning om mitt liv från 4 åring till 20 års ålder. Jag önskar ingen annan människa gå igenom detta som jag har fått göra.

Efter 20 års ålder hamnade jag i fängelse flera gånger då jag hade svårt att klara mig ute.

Till slut så gick det inte längre.

Jag gick på sjön och hade jag inte brutit mig loss så hade jag inte varit i livet i dag. Sedan träffade jag min fru 1967 och för familjen skull kämpade jag med mig själv.

Det tog många år innan jag lyckades någorlunda i arbetslivet.

Till slut hade jag turen att få jobba med förståndshandikappade ungdomar och såg i dem mycket av mig själv.

Jag började som skolchaufför och städare, sedan samordnare som slutade med att jag blev enhetschef för Särskolans skolskjutsar.

Först hos omsorgsförvaltningen, sedan tog kommunerna över men nu har jag gått i pension

Jag har fortfarande mardrömmar om min urusla barndom.

Jag har mycket svårt att tala om min barndom och allt det hemska och fruktansvärda som jag utsattes för.

Det kommer fram många hemska tankar när man skriver om detta.

Efter barnhemmen

Efteråt var det ingen brydde sig om vart jag tog vägen efter att jag blev klar i det militära. Inget var ordnat och ingen brydde sig om det heller.

Folkskolan hade jag gjort och den var ofullständig eftersom arbetet gick före skolan. Jag fick ingen utbildning över huvud taget utav min mor & far = Staten. Hade ingen bostad ordnad utan fick bo tillfälligt hos min alkoholiserade mor i Borås.

Hade jag inte träffat min fru 1967 så vet jag inte hur det gått för mig.

Jag hade säkert varit död som de flesta av mina kamrater på Skärsbo och på de andra ställena...

Det finns massor att skriva om mitt liv.

Detta är bara en liten del av all skit man upplevt, mycket har försvunnit under åren men kommer fram då och då i mardrömmar.

Jag hade egentligen förträngt det mesta av min uppväxt så jag fick ett brev ifrån Tommas Kanger, där han ville intervjuva mig, för han skulle göra ett program om Skärsbo pojkhem.

När vi satt och pratade om detta så hade jag förträngt namnet på hemmet han tog upp papper om som jag fick läsa.

Och då kom det ena efter det andra upp i huvudet och jag bad honom att få tänka över om jag skulle vara med i programmet. Programmet gick så småningom i tv, det blev sådan storm över hur man behandlat oss barn.

Jag orkade inte vara med och ville inte att min familj skulle få veta vad jag gått igenom. Det var bara min fru som visste att jag vuxit upp på barnhem så jag avstod. Nu i efterhand har jag ångrat mig många gånger men jag blev oerhört chockad av alla minnen som dök upp. Efter programmet ville han ha med mig i sitt andra tv program om hur man hade behandlat oss resande.

Jag jobbade vid den tidpunkten i Borås stad som enhetschef och var offentlig i Borås. Jag har levt med skammen och lidandet, med den fysiska och psykiska misshandeln som det innebar att vara, som det svenska samhället uttryckte sig, ”tattare” så jag kunde inte hänga ut mig själv och utsätta min familj för detta. Detta var inget som jag och min fru talade om för våra barn för jag ville inte utsätta barnen för det lidande som jag fått utstå.

Så jag tackade även nej till detta

Göran Johansson ville också ha upp mig till Stockholm för att intervjuva mig. Jag var ju en av ett fåtal som var i livet från Skärsbo mm.

Fast just Skärsbo pojkhem för mig inte var mycket annorlunda än alla andra ställen jag var på stryk fick man ju på alla ställen.

Eller kladdad på minns käringen på Gårda barnhem som skulle alltid visa hur man tvättade sig mellan benen du som är så storväxt mellan benen borde kunna tvätta snoppen men det hjälpte hon gärna mig med usch.

Jag kunde skrivit mycket mer om mitt liv men vet inte varför man ska riva upp så mycket hemska minnen i dag så det får räcka med dessa ord från mig.

Ingen som misshandlat mig eller gett sig på mig på annat vis har bett mig om ursäkt inga vittnen finns eftersom man gav sig på en när dom var ensam eller för att folk inte ens brydde sig ett dugg.

  

En fin historia som stämmer med mina tankar

Tänk om detta fått hända mig tyvärr det är bara drömmar

”Den lille pojken gick och var borta länge. Till sist kom han gråtande tillbaka och sa:

– Jag hittade inget ris men här har du en sten som du kan kasta på mig.

Då började mamman också gråta för hon såg plötsligt alltihopa med barnets ögon.

Barnet måste ha tänkt:

– Min mor vill göra mig illa och då går det väl lika bra med en sten. Hon slog armarna om honom och de grät en stund tillsammans. Och sedan la hon stenen på en hylla i köket, och där fick den ligga som en evig påminnelse om det löfte hon gav sig själv i den stunden: aldrig våld!”

(Det var Astrid Lindgren som berättade denna historia om varför hon var emot aga. I dag är hon en ängel hoppas jag)

Det som jag tar värst är ju att staten tog ifrån mig hela min identitet min släkt mina rötter och inte bara mig mina barn har aldrig sett min släkt dom har inga rötter från min sida så vi blev straffade många. 

Jag vill tacka min gästbloggare för att han har delat med sig av sitt liv. Det går inte annat än att beundra denna man som har tagit sig igenom allt han varit med om. Jag hoppas innerligt att han kommer att få de futtiga kronor som ersättningsnämnden vill ge alla dessa barn som fick sina liv förstörda i folkhemmets anda.

Ansökan till ersättningsnämnden

Jag kommer följa upp min gästblogges tema vid olika tillfällen, nästa vecka kommer jag till exempel skriva om mitt besök hos Ersättningsnämnden som kommer att ske på måndag.

Lev och må

Britt-Inger 

Pimpelfiske och dimma

I dag har vi varit ute med skotrarna igen, en händelserik dag. Vädret har varit så där lite blåsigt och fuktigt. Men vi fick i alla fall två fiskar som jag har saltat in nu och ska steka senare, sen blir det knäckemacka och gofisken, mums.

Vi har fått några mil till på skotern, på vägen hem skulle vi köra över Sädva och körde in i dimma eller jag skulle nog kalla det tjocka. Det var så tätt att GPS,en la av, jisses så vill man blir. Vi fick köra bakspåret tillbaka och sen köra rakt fram tills vi hittade stakningen. Det gick inte ha glasögonen på sig de slog igen, så när vi kom hem hade mina ögonfransar en tjock vit maskara. Tur att vi körde på kända marker, det är lätt att köra vill i dimman. GPS;en hittade inte satteliterna i dimman så tätt var det, helt otroligt.

I kväll ser jag fram emot att elda, mysa, njuta av både mat och ledigheten för nu börjar den gå mot sitt slut. I morgon åker vi hem och på kvällen ska jag ta tåget till Stockholm för att träffa ersättningsnämnden. Jag kommer rapportera om detta på tisdag förmodligen. I morgon kommer den avslutande delen av min gästbloggares historia.

Lev och må

Britt-Inger

Skoteråkning

Två dagar i rad har vi nu varit ute med skotrarna, det är verkligen en underbar känsla. Vi har fiskat men inte fått nåt napp eller jo, Roger hade ett jättehugg idag men fick inte upp den den, han svor inte lite när den släppte. Vi tar den nästa gång istället. På kvällarna har jag haft fullt upp med mail och skype möten.   Tekniken är fantastisk. Vi åker nog en sväng i morgon igen och får hoppas på bättre fiskelycka då.

Hundarna ligger totalt utslagna bredvid mig i soffan, det tar på krafterna att vara skoterhundar. Den nya konten fungerar bra, tack och lov, så de sitter som kungar där bak invirade i fällen och har det ganska gott.

Jag har mat i ugnen, rostar potatis, morötter och lök, så gott, till det ska Roger få köttbullar och jag äter nån röra till. Oj, så hungrig jag är. Kollat på konståkning och njuter av den vackra dansen.

Casper spanar över nejden där han sittter i konten 

Jackson snötvättar sig, far som en galen furie och gnuggar sig i snön. 

Lev och må

Britt-Inger

Mitt liv på barnhem 5

Jag har fått lov att publicera denna berättelse av personen som har skrivit den. Han vill att det ska komma ut hur behandlingen av barnen gick till på de olika barnhemmen och fosterhemmen som han fick växa upp i. Jag har valt att ha honom anonym eftersom hans namn är inte viktigt utan det är hans berättelse som är det. Det här en persons berättelse om hur hans barndom såg ut, det är hans ord och inte mina.

Jag kommer att publicera ny text här med jämna mellanrum samtidigt som jag kommer lägga in texten på sidan som heter, Mitt liv på barnhem.¨

Alpklyftan Pojkhem Herkulesg 39 Gbg   

Låg på Hissingen och det var ett boende för unga pojkar. Föreståndaren Walter & hans fru regerade där.

Hon var tyska och Hitler var hennes stora idol.

Jag kommer ihåg hur det lös ur ögonen på henne när hon berättade med stolthet att hon en gång hade hälsat på Der Führern. Hon talade om att hon varit på hans tal där tusentals människor dyrkat honom och att han kunde detta med tonåringar. Tonåringar skulle hållas stramt med stark disciplin rötäggen skulle bort! Jag hamnade, som många andra pojkar, där och åkte fast för olika saker såsom trimmade mopeder mm blev beskylld för nästan allt brydde mig inte, lät det bara rinna av. 

Föreståndaren skulle nästan alltid va med när vi duschade han visade hur man skulle tvätta sig mellan benen och hur han drog i snoppen på en då visste vi ju inte vad detta va men det förstod man sen och har förträngt mycket av detta har aldrig vågat prata med min fru om sånt nu ryser man när tankarna kommer.

Ivarsbergs hemmet

Detta var ett upptagningshem för utredning.

Där jobbade jag i snickeriet och vi tillverkade ekor.

Man bedömde mig som inbunden, säkert något fel på, visst hade de rätt jag var sönder vårdad redan då mins när jag blev beskylld för att ha skurit sönder en tavla jag vet inte än i dag vem som gjorde det men givetvis fick jag ta på mig detta som vanligt.

Nu när jag sitter och läser dessa papper jag lyckas få tag i och tänker mig tillbaka så ser jag en pojke som blivit misshandlad utnyttjad och sviken av dom flesta vuxna som mer eller mindre get opp vet att jag gick i självmords tankar för en nära vän tog sitt liv för att komma ifrån helvetet jag vet att det var väldigt nära att jag gjorde det satt uppe en hel natt och funderade på detta men som tur va så la det sig.

Efter utredningen fick jag åka till Bärby ungdomsskola i Uppsala.

Bärby ungdomsvårdskola

Där var det ett helvete!

Det jag inte visste om stöld mm fick jag lära mig där på det hårda viset. Tvångsarbete slagsmål mm var vardag!

Svarade man någon personal åkte man in på isoleringen i en eller två veckor.

Jag minns min första dag när dom tog in mig för att jag skulle byta kläder mm den vårdaren tog dom papper som jag hade med mig och läste högt hur dålig min mor och far var och sådana satans tattare dig ska vi nog göra folk av det var nära han tog livet av mig en gång efter vi spelat fotboll fick vi åka till en närliggande sjö och bada denna vårdare satt på bryggan och när jag skulle gå opp så hoppade han i och tryckte ner mitt huvud under vattnet jag minns paniken och hela min skräck jag råkade knäa honom mellan benen så jag kom upp och skrek till honom vad fan gör du han skrattade sånt ska tattare tåla det var flera sådana attacker från honom som jag klarade han gjorde så jag följde med några som skulle rymma allt för att få vara i fred naturligt vis åkte vi fast och kom till sluten cell.

Man slussades ut på olika fosterhem.

Jag hamnade hos två olika bönder som behövde en dräng.

Det var jobb alla dagar där och ett och annat kok stryk fick man ta emot. 

Där var jag i ca tre år tills man fick släppa mig för militärtjänstgöring.

Jag kommer ihåg att jag fick 50 kr i pengar och nya kläder i en väska och biljett till Karlsborg, sen körde de mig till stationen i Uppsala.

Där slutar min intagning på barnhem mm.

Det fanns fler hem än de jag tagit upp här som jag varit på kortare tider.

Jag kommer ihåg att jag var i Karlstad någon gång i tonåren och även i Sundsvall. Jag har bara korta minnen från de hemmen. Jag var också i fler omgångar på Vidkärrsbarnhem ibland efter att ha varit på sommarhem över sommaren.

Jag kan inte bedöma om det var fel att omhänderta mig vid detta tillfälle när jag var 4 år men med lite stöd och hjälp så kanske min mor inte hade blivit alkoholist man tog ju alla hennes barn och jag va det minsta. 

Fortsättning följer

Fjällen

I morse åkte vi till fjällen, så härligt, strålande sol och fungerande vatten. Väl där gjorde vi ordning skotrarna för morgondagens körning. Konten är på plats och hundarna ska med.

Det har varit fortsatt trafik på mailsidan, bara trevliga mail. Sen har det ringt inför Stockholmsresan på måndag när jag ska träffa Ersättningsnämnden. Jag ska träffa Lady C, hon ska intervjua mig inför en bok hon ska skriva, så henne ska jag träffa på eftermiddagen. Men först ska jag träffa Miss V som ska med till Ersättningsnämnden klockan 10 på stationen och där ska vi invänta mr P som också ska med. Det ska bli så roligt att få träffa alla och få se hur de har lagt upp sitt arbete på Ersättningsnämnden.

I morgon publiceras min gästbloggares näst sista inlägg och under helgen kommer hans sista. Tyckte det kunde vara passande då jag tänker skriva om Ersättningsnämnden på tisdag. Hans historia är en av de som de ska ta ställning till i nämnden.

Men nu först ska jag njuta av att vara ledig i fjällen, köra skoter, laga mat över öppen eld, fiska och bara vara.

Lev och må

Britt-Inger

Vattnet är tillbaka, vilken glädje

Vilken tur, nu har vi vatten igen. Dessutom så har jag fått mer roliga samtal, det är mycket på gång nu kan man lugnt säga, så roligt. Jag är i chock, en glädjechock över vad som händer, det är faktiskt så otroligt att jag inte riktigt tror att det är sant, när jag litar på att det är sant kommer jag att berätta vad det är. Men glad är jag.

Dessutom har jag fått fler roliga mail, ett från ett museum som vill att jag ska komma och föreläsa och så klart tackade jag ja. De vill att jag ska prat om resande utifrån ett kvinnoperspektiv. Jag har dessutom en skola som är intresserad av en föreläsning också. Allt detta i samband med att jag ska till Göteborg och föreläsa där, kan det bli bättre. Med lite tur kommer jag föreläsa på tre olika ställen i södra Sverige under den veckan jag ändå har räknat med att vara där. Perfekt.

Jag behövde verkligen lite glada nyheter nu i all bedrövelse.

Världens bästa Teo

Världens bästa Lii

Lev och må

Britt-Inger

Hell week fortsätter

En olycka kommer sällan ensam, är ett ordspråk som i verklighetens namn är sant just nu. På jobbet har vi haft stopp i avloppet och elavbrott i parti och minut och igår när vi kommer hem var det tätt i vattenledningarna. Kraftverket har bytt nåt filer som har rört om i ledningen så det såg ut som choklad när vi spolade. Ja, ja tänkte vi och satte igång alla kranar och vad händer, jo det blir tätt i alla kranar, för det vara lika mycket sand med som lera. Efter en del ringande fick vi tag på de som gjort jobbet så de kommer hit och ska fixa det. För våran del var det bara att sätta sig i bilen och åka och köpa nya kranar (de är fulla i sand och låter som en gruskross när man vrider på dem) så 3000 senare kom vi hem med nya kranar.

Förutom alla olyckor och tragiska händelser så har jag fått två mail och ett samtal som har påverkat min tillvaro. Det ena mailet förvånade mig utöver det vanliga, men man ska aldrig sluta förvåna sig över människorna. Strindberg skrev in i en pjäs att det är synd om människorna och det måste jag hålla med om. Det andra var desto trevligare och inkluderar min lilla mamma och till sist ett samtal som kommer att ge min gästbloggare en välförtjänt uppmärksamhet. Jag kommer förmodligen få skäl att återkomma om detta.

Idag ska jag, förutom att hoppas på att vattenfixarna kommer att ordna vattnet, iväg med min mamma till lassa för nu provtagning. Sen får vi se vad som händer om vi åker till fjälls eller hur saker och ting utvecklar sig.

Lev och må

Britt-Inger

Mitt liv på barnhem 4

Jag har fått lov att publicera denna berättelse av personen som har skrivit den. Han vill att det ska komma ut hur behandlingen av barnen gick till på de olika barnhemmen och fosterhemmen som han fick växa upp i. Jag har valt att ha honom anonym eftersom hans namn är inte viktigt utan det är hans berättelse som är det. Det här en persons berättelse om hur hans barndom såg ut, det är hans ord och inte mina.

Jag kommer att publicera ny text här med jämna mellanrum samtidigt som jag kommer lägga in texten på sidan som heter, Mitt liv på barnhem.¨

Skärsbo pojkhem utanför Alingsås

Tvångsarbete, usel skolgång och fysisk bestraffning. Det var vardag på barnhemmet utanför Alingsås. Vi som kom dit hade ju aldrig fått en kram. Vi hade behövt kärlek, inte att få mer stryk. Minns än idag när jag kom dit och föreståndaren läste mina medskickade papper, jaså, du är en sån jävel inte visste jag då vad jag var för något men förstod sedan att jag var en tattare det var han menade.

Vi visiterades också nakna när vi tvättat oss på kvällen och det var oerhört kränkande. Jag minns att efter skolan fick vi arbeta. Vi slutade skolan vid kl 12 eller 13 tror jag, så att vi kunde arbeta på em. Vi fick en korp eller spade för det var meningen att vi skulle bygga en fotbollsplan och jag minns att den var nästan färdig när jag åkte därifrån, bara jorden som fattades. Om man stannade upp i jobbet en stund fick man ett krattskaft i magen eller ryggen så man skrek av smärta. Usch, vilket straffarbete! Minns när en släkting som också var där sa något på romani, vårt språk, eftersom jag kunde lite så svarade jag något tillbaka och fick en smäll i huvudet så jag nästan svimmade. Här pratar vi svenska tattarepojke sa föreståndaren.

Det är sådant man ser i gamla filmer. Jag vet inte när Sverige skrev på, som första land, att det skulle vara förbjudet med barnarbete men detta gällde ju inte oss barnhemsbarn.

Det fanns en ”vårdare” som gillade att terrorisera oss, tyvärr har jag glömt hans namn. En gång, tror det var kvällsmat, fick vi något som man kallade klappgröt. Någon lilafärgad sak som jag mådde illa av. Jag vägrade äta upp det så jag skulle sitta där tills det var uppätet. När alla hade lämnat matsalen kom han fram till mig och dunkade knytnäven i ryggen på mig så jag flög i golvet och kippade efter andan. Sen lyfte han upp mig i håret och jag fick sen en kraftig örfil. Jag glömmer det aldrig för jag tror det var den gången som jag började höra dåligt.

Det ringde ofta i öronen efter detta, jag fick ofta anstränga mig extra för att höra vad man sa.

Nu så säger alla säkert:

- Varför anmälde du inte detta?   Mitt svar blir då:  - Till vem?!?!

På lördag fick vi som vanligt ställa upp ute på gården sen blev vi tilldelade olika arbeten. Jag och en annan kille fick alltid dra den stora krattan på framsidan för det skulle göras spår i gruset på perfekt sätt. När man var klar till middagen minns jag att vi fick veckopeng, 1 kr.

Det blev en dricka och något godis eller så lade man ihop några stycken och köpte mariekex, kokos flott, choklad, som vi gjorde en kaka av.

En gång följde jag med några killar som skulle rymma hem men vi kom inte långt. Vi var borta en natt och vi sov i ett båthus. När vi kom tillbaka fick vi ställa upp oss på kontoret i en rad. Där blev vi utskällda och Harry föreståndaren klippte till varje kille i magen med knytnäven så man kollapsade på golvet och kippade efter andan och sen skrek rakt ut. Det var någon som svimmade och ingen av den övriga personal brydde sig.

Minns också vinterarbetet hos bonden bredvid där jag fick hjälpa till i skogen det var det lite bättre där. Jag minns inte att någon av oss fick stryk. Har tänkt på detta när jag blev äldre varför ingen var på oss där. Kanske var det bonden som såg till att vi klarade oss.

Ja, det finns mycket att tala om. Agan som man fick var fruktansvärd, vi var ju bara barn.

Jag kommer aldrig ihåg att vi lekte eller något sådant. Även på söndagen kunde vi få arbeta och jag minns att vi var i skogen och plockade blåbär. Nu säger många att det är ju bara roligt att plocka bär men plocka 30-40 liter eller mer är inte roligt.

 Harry när du tittar ner från din himmel, om du är där:

- Tänk vad annorlunda du hade kunnat behandla oss utsatta pojkar!

Många som går igenom alla dessa papper från utsatta barn undrar säkert hur man kunde utstå så mycket förnedring och stryk som jag och många med mig har fått.

Man lärde sig överleva helt enkelt.

Jag vet att jag blev tystlåten och innesluten och lät allt rinna av när något hände. Man blev utsatt för mycket och man tog på sig allt som sades utan att bry sig, bara det tog slut! Inbunden och tystlåten... detta följde mig länge i livet.

Hela min skolgång hade varit annorlunda om man bara fått en rimlig chans och hjälp som alla barn skall ha jag minns att Föreståndaren sa till min mor att jag skulle komma in på någon utbildning som fin mekaniker för att jag var duktig på att laga saker och för att sedan säga att han klara aldrig en 8 timmars dag.

Fortsättning följer 

Hemsk vecka.

Vad ska jag säga -30, tätt i avloppet, SWOOCH fixade biffen till sist efter många om och men, en fas gick på elen så vi förlorade värmen i ena huset, som tur vara var det bara -10 då. Avloppet kommer bli tätt igen eftersom det är trasigt och de var tvungna att klippa av rensen inne i röret, elen kommer fortsätta böka men nu kan vi i alla fall hitta igen var vi ska byta proppar, hyresvärdens panna dör mellan varven så vi förlorar värmen, självaste hyresvärden är i Frankrike så han är inte till så stor nytta. Vilken jobbig vecka det har varit.

Idag har jag i alla fall fått betalat alla räkningar och renskrivit alla papper som ska skrivas och varit sjukt effektiv. Nu håller jag på att tvätta upp tvätten som väntat på att få tvättas i flera dagar. Ser verkligen fram emot ledigheten.

Lev och må

Britt-Inger

Mitt liv på barnhem, del 3

Jag har fått lov att publicera denna berättelse av personen som har skrivit den. Han vill att det ska komma ut hur behandlingen av barnen gick till på de olika barnhemmen och fosterhemmen som han fick växa upp i. Jag har valt att ha honom anonym eftersom hans namn är inte viktigt utan det är hans berättelse som är det. Det här en persons berättelse om hur hans barndom såg ut, det är hans ord och inte mina.

Jag kommer att publicera ny text här med jämna mellanrum samtidigt som jag kommer lägga in texten på sidan som heter, Mitt liv på barnhem.

Hem. Äg. Harald Slätthall Idala 1949

Jag blev ju utplacerad i fosterhem i Idala fem år gammal. Jag kom till en bonde och jag kommer ihåg att jag hade min säng i samma rum som de. Jag fick hämta vatten i ett handfat och handduk till dem och jag förstod inte då varför jag skulle göra det mitt i natten då, utan det kom efter några år.

Jag hjälpa till i ladugården fast jag inte var så gammal och sen minns jag att jag blev tvingad att äta en stor fläskbit som var väldigt hårig. Jag fick inte gå från bordet innan jag ätit upp den. Jag fick några örfilar och örondragningar innan jag fick in den i munnen. På morgonen spottade jag ut den bakom huset, jag hade haft den i munnen hela natten. Jag fick även stryk där man drog ner byxorna och slog med handflatan. Det var många sådana saker som hände.

Jag tror att barnavårdskärringen som kom en gång förstod att det inte stod rätt till, för jag hämtades tillbaka till Vidkärrsbarnhem.

Wockatz  barnhem Hogar ”Kragenäs” 1951 utan för Strömstad

Där började jag skolan tror jag. Det jag minns är att skolan var bra, det var en ung fröken som gillade barn och jag trivdes med henne. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad hon hette, det var ju första klass och det var något nytt för mig. Hon kramade barnen så vi var kära i henne som barn blir i en snäll människa.

På Wockatz barnhem fick vi arbeta, precis som på alla andra ställen, här fick vi bära in och hugga ved. Vi blev också tvättade i kallt vatten där. Kärringarna tyckte att det blev man härdad av det. Jag förstår att det inte kunde värmas något vatten till alla oss barn.

I vuxen ålder var jag där en gång och tittade på huset, då var det förfallet och det jag såg var ju att det var omodernt. Ingen panna som kunde värma vatten utan vedspisar i köket.

Jag kommer ihåg att vi fick plocka fiskmåsägg som användes i maten. Det smakade hemskt tyckte alla. Jag kan ju tycka nu i efterhand att staten borde ha haft råd med riktiga ägg annars.

Vad jag kommer ihåg så fiskade jag mycket där och vi fick även leka och ha roligt så man glömde det onda.

Gårda barnhem  1956

Låg i Partille.

Det jag minns av detta hem var att där var några större pojkar från samma barnhem jag hade varit på innan, som när ingen såg, tvingade oss mindre att stjäla cigaretter i affären mm. Gjorde man inte som de sa fick man stryk och jag hade ju redan lärt mig på Vidkärrsbarnhem att göra som pennalisterna sa. Allt för att överleva.

Jag har starka minnen från just bestraffningen jag fick där hon va vice föreståndare tror jag hon hade ett rum på andra våningen och hon tog in mig där jag fick ligga still i sängen och hon tryckte sig mot mig detta upplevde jag som äckligt vill inte ta upp detta inga pengar i värden är värda att väcka upp detta minne.

Jag kommer ihåg att jag gick i Lexbyskolan då och där var värdens snällaste fröken. Henne minns jag mycket väl, hon tyckte synd om mig för att jag farit så illa.

Hon hette Nancy Landin. Jag glömmer henne aldrig.

En riktig pärla, tyvärr försvann hon ur mitt liv hon var ju rätt gammal då.

Synd. Jag har heller aldrig gått i en riktig skola för vi tattarebarn blev ju placerade i hjälpklass, inte för att vi behövde vara i hjälpklass utan endast för att vi var tattarebarn och barnhemsbarn.

Fortsättning följer

Skitmorgon

Vaknade i morse av att jag frös. Det var ca 16 grader inne och -26 ute. Dessutom så har vi stopp i avloppet och sist men inte minst så var det slut mjölk till kaffet. Med andra ord en riktig skitmorgon. Jag har nu skrivit klart lite vanligt pappersarbete, jag har skrivit ut min bok och ska korrekturläsa den, inte särskilt kul, men behövligt. Det är några avloppsgubbar här och fräser ånga i avloppet för att få upp det och mjölken är på väg, så det finns ett ljus i mörkret.

Sent om sider så har jag också fått iväg det sista paketet med julklappar till Jimmy och Therese, Peters kom iväg förra veckan. Jag kanske är lite sent ute med julklapparna men det är sånt som händer ibland, jag tänkte på dem på julafton i alla fall och de på mig, man får vara tacksam för det lilla ibland. Ja vi pratade så klart med varandra i telefon också. Det känns inte som att det är så viktigt med julklappar längre. Teo fick sina i tid och det var det viktigaste.

Nu är det fika för nu har mjölken kommit, hmmmmm så gott en go kopp kaffe med mjölk i.

Lev och må

Britt-Inger

Lapp-Stockholm

Idag har jag varit i Lapp-Stockholm, Lycksele, jag stannade till hos en släkting på vägen dit och tog en kopp kaffe, mycket trevligt. Sen handlade jag nya skoterkläder, jag gillar reor, så det blev inte så dyrt. Efter det blev det Dollar Store och där handlade jag en massa rappel, som vanligt.

När vi kom tillbaka ringde telefon i ett och ett av samtalen handlade om en resa till Stockholm, så förmodligen kommer jag åka dit i slutet av nästa vecka eller början på veckan där efter. Jag kommer få träffa en hel hög trevliga människor live, flera av dem har jag bara haft telefon och mailkontakt med. Det värsta är att jag kommer åka tåg fram och tillbaka, men skit samma, vad gör man inte för ett gott ändamål.

Jag hade egentligen tänkt att kastrera Jackson nästa vecka men får nog skjuta upp det en vecka till så jag är hemma när jag gör det. Men det börjar vara ett akut behov av det nu. Man kan lugnt säga att en Jack Russell är en mycket hund i en liten förpackning. På jobbet har vi en stooor rottis schäfer blandning, en hane, som Jackson mest hänger i strupen om de råkar hamna på utsidan tillsamman. Inne går det bra eftersom inne vet han att det inte är lönt, för inne är det jag som bestämmer.

Lev och må

Britt-Inger

Mitt liv på barnhem, del 2

Jag har fått lov att publicera denna berättelse av personen som har skrivit den. Han vill att det ska komma ut hur behandlingen av barnen gick till på de olika barnhemmen och fosterhemmen som han fick växa upp i. Jag har valt att ha honom anonym eftersom hans namn är inte viktigt utan det är hans berättelse som är det. Det här en persons berättelse om hur hans barndom såg ut, det är hans ord och inte mina.

Jag kommer att publicera ny text här med jämna mellanrum samtidigt som jag kommer lägga in texten på sidan som heter, Mitt liv på barnhem.

Hur kan någon tro att ett sådant uppslitande omhändertagande inte skulle stätta sina spår på ett litet barn?!

Ingen tog egentligen reda på hur jag mådde, utan jag skulle vara tyst och bete mig som inget hänt, det var vad jag skulle göra.

Jag skickades till en läkare som skulle läkarundersöka och bedöma mig, jag minns att han sa att jag var miljöskadad för jag var från tattarsläkt. Efter det blev jag placerad på en avdelning där jag blev utsatt för misshandel så fort jag kom dit.

Mina första minnen är att vi blev tvångsduschade på morgonen i iskallt vatten. Två kärringar höll kvar oss i duschen med hjälp av var sin skurborste tills det kändes som om huvudet brann av kylan. Detta är något jag aldrig glömmer.

Sen fanns en annan vanlig form av bestraffning vilket innebar att jag blev isolerad, den som blev utsatt för detta blev inlåst i sjukrummet. Första dygnet låg jag fastspänd i bälte i en säng och de bältade ben, armar och midjan. Andra dagen tog de bort bältet, men man fick vara kvar i samma rum i upp till 14 dagar.

Isoleringen var det straff jag fick för att jag fått en cykel av min far, personalen trodde att jag hade stulit den. På den tiden var det inte alla som hade telefon så pappa kunde inte styrka att jag talade sanning. Jag svarade emot personalen och talade om som jag hade fått den av pappa.

- Då ska du upp till sjukan, sa föreståndarinnan, och där blev jag fastspänd och de talade om att jag skulle inte komma ut innan jag erkände. Jag minns inte om jag kom ut efter några dagar eller hur lång tid jag fick ligga där. Jag fick aldrig någon ursäkt för denna behandling, fast de hade fel och cykeln såg jag aldrig mer...

Personalen låste ofta in mig i en liten skoskrubb under en trappa som gick upp till andra våning. Föreståndarinnan hade ljuset släckt under de första timmarna, sedan fick jag putsa en massa skor, något som tog hela dagen. Denna skrubb gav mig mardrömmar och dessutom blev jag mörkrädd av behandlingen.

Jag minns att föreståndarinnan hade en massa undulater och andra fåglar i stora burar på andra våningen och hon behandlade dem bättre än om barnen. Jag har funderat många gånger hur hon kunde få ha alla dessa fåglar på ett barnhem.

Jag kom tillbaka till Vidkärrsbarnhem efter att ha bott i fosterhem och barnhem. Det var dit man kom när ingen annan ville ha en. På Vidkärrsbarnhem fanns allt, pennalister mm och jag fick mycket stryk av båda parter. En i personalen sa en sak som jag aldrig kan glömma:

- Tattarungar ska härdas och dom är tjuvpack alla! samtidigt som hon lyfte upp mig i håret så det knakade i hårrötterna och gjorde fruktansvärt ont.

Jag kan se henne framför mig fortfarande, när hon gör detta mot mig, något jag aldrig glömmer. När hon lyfte mig i håret undrade jag vad jag hade gjort henne och vad tattare var för något? Då visste jag inte vad det var, men det fick följa mig i stort sett hela uppväxten.

Det jag än i dag inte kan förstå är varför inte personalen skyddade de små från de stora barnen, det fanns verkliga pennalister där något som personalen måste ha vetat om. Under hela min vistelse på Vidkärr så gick det inte en dag utan att jag fick stryk, fysiskt och psykiskt.

Jag fick ett utdrag från Regionarkivet i Göteborg och funderade när jag läste igenom papperna vad för utbildning mm dessa människor egentligen hade. När jag kom dit första gången och blev undersökt läkaren, eller vem det var, som sa att jag var miljöskadad. Läkaren grundade detta på att jag varit i min mors och fars vård och för att de var utav tattarsläktet.

Det är ju hemskt att de hade den tankegången. Hur behandlades de som var judar eller något annat folkslag? Var det på samma sätt som jag blev behandlad vi tattare var det lägsta man kunde bli tydligen?

Jag fick en lista av Tommas Kanger från uppdrag granskning inför reportaget: Stulen barndom. Han hade tagit fram av Göteborgs stad en dokumenterad lista över alla "tattare" från 40 talet och framåt.

Skulle man gett denna till nazisterna under kriget, om de kommit till Sverige, då hade jag och många av de barn som var omhändertagna inte funnits i livet. Man hade gasat ihjäl oss.

  

En ursäkt från staten är en sak, för mig är det viktigare att jag får denna ursäkt från Göteborgs kommun för den bristande vård och avsaknad av omsorg samt för den grova misshandel, rasism, psykiskt och fysiskt som de utsatt mig för. Jag var skräp i deras ögon och behandlades som detta i hela min barndom.  Från fyra års ålder har jag bedömts. När jag läser i olika papper står det om snatteri och olika stölder. Det första som står är att jag har stulit vissa småsaker lite här och var, men ingen människa föds som tjuv utan det är omständigheterna som gör att man stjäl.

På Vidkärr fick jag styrk om jag inte tog det de stora pojkarna vill ha. Man kunde bli påhoppad på natten av de större killarna som gav en stryk. Jag var inte ensam att bli utsatt för detta. Personalen måste ha vetat om det. Varför tog man inte tag i detta?

Hade mitt liv varit annorlunda om jag inte hade pekats ut som tjuv varje gång någon pratade om mig? Eller om jag inte blivit anklagad varje gång något försvann, jag kunde ju inte hjälpa att jag var av resande släkt?

Än i dag lider jag av dessa hemska upplevelser. Ibland vaknar jag genomsvettig från någon mardröm. Jag skulle aldrig utsätta någon levande varelse för det jag varit med om.

Jag tycker och många säkert med mig att statyn ”Ensam" vid Vidkärrsbarnhem ska tillföras med texten: "Göteborgs stad ber barnhemsbarnen på Vidkärr om ursäkt för den vanvård och de övergrepp som många utsattes för under sin vistelse på barnhemmet".

Fortsättning följer

Gamlia

Tänk så fel jag hade, jag trodde att Gamlia var ett bostadsområde men det var ett område för museet. Har varit där på möte idag och efter det fick jag ila till jobbet. Men innan det så åt jag frukost hemma hos Linda och Teo, en något sur och vrång Teo, men kan lugnt säga att han släktar inte bort sig med dåligt morgonhumör.

I går hade jag också en traumatisk upplevelse med med toan hos Linda och Jonas. Toasitsen var så att säga mobil, eller den hade ett eget liv och började röra påsig när jag tog den i besittning. Det var en något chockartad upplevelse. Dessutom så stod Linda utanför och skrattade mycket hjärtligt. Vad ska man säga den enda sanna glädjen är skadeglädjen. Jag fick precis ett mms av Jonas med en bild på en ny toasits.

Efter denna traumatiska upplevelse och en god natts sömn i nederslafen i Teos våningsäng var jag på väger till Umeå och tittade på mätaren -23 grader, burr inte varmt. Solen sken och färgade himlen så oändligt vacker och som vanligt när något sånt sker så har jag slut batteri i kameran.
Jag lyckades skrämma upp batteriet så jag i alla fall fick ett kort från Gamlia..

Sen måste jag bara ta med ett kort av en mycket trött Teo nu i morse.

Lev och må

Britt-Inger

ps. I morgon kommer min gästbloggare berätta en bit till av sin historia. ds

Hällnäs by night

Sitter i Hällnäs med Linda och myser med brasan sprakande i bakgrunden. Jag ska sova här i natt och kommer få den stora äran att sova i nedersafen på Teos våningsäng. Det lilla livet har lovat att väcka mig i morgon när han vaknar och det kan bli all i mellan 05-09 så jag ställer nog klockan för att vara på den säkra sidan.

Vi har varit och ätit middag i Umeå på en indisk restaurang i dag på eftermiddagen, lite förena nytta med nöje. Träffade en anställd för lite pappersunderskrifter. När det var klart åkte vi och handlade en massa gosaker så klart. Vi har haft en mysig kväll med gofika och lite spel. Hundarna verkar tycka det är okej att vara här också de har slappat i soffan och inte brytt sig så mycket. I morgon tar Linda med dem till jobbet och jag åker till Umeå för ett minst sagt spännande möte.

Lev och må

Britt-Inger

Mitt liv på barnhem

För någon dag sedan skrev jag om min bäste vän och hans upplevelse av ett barnhem. Jag har nu pratat med honom och han tycker att det är viktigt att barnens berättelse blir hörd av allmänheten.

Jag har fått lov att publicera denna berättelse av personen som har skrivit den. Han vill att det ska komma ut hur behandlingen av barnen gick till på de olika barnhemmen och fosterhemmen som han fick växa upp i. Jag har valt att ha honom anonym eftersom hans namn är inte viktigt utan det är hans berättelse som är det. Det här en persons berättelse om hur hans barndom såg ut, det är hans ord och inte mina.

Jag kommer att publicera ny text här med jämna mellanrum samtidigt som jag kommer lägga in texten på sidan som heter Mitt liv på barnhem.

Detta är mitt helvete på jorden i 15 år, mer blev det sen bara för jag är född Tattare

Varför blev jag omhänder tagen det var ju kommunen eller staten som beslutade detta. Vi var resande och levde på att bedriva handel. Min far hade inget fast jobb, hur skulle han kunna få det han var ju tattare, det var efter kriget och många va utan arbete inte gav man tattarna företräde i arbetet. Dåliga bostäder fick de och man flyttade mycket. På somrarna var man ute som alla andra resande, för att klara sin försörjning. Då beslutar man att omhänderta mig för skyddsuppfostran som man kallad det eftersom min far avtjänat ett fängelse straff som det står i mina papper jag kunde ju bli kriminell om mina föräldrar fick ha hand om mig, men jag vet inte om jag uppfattade det som att jag fick skydd och lära mig stjäla det blev jag upplärd med stryk.

Detta ingick i Statens utrensning av vår ras vill jag påstå det är väldokumenterat. (Man använde som nazisterna upp de angiveriblanketter som användes vid Tattarinventeringen 1944.)

År 1948, Omhändertagandet och Vidkärrsbarnhem                 

1948 skickades jag till barnhemmet i Vidkärr jag var då 4 år gammal.

Omhändertagandet i min moster Huldas hem var en skräckupplevelse för alla parter. Det rusade in 5-6 poliser som bröt omkull min far och satte handbojor på honom.

2 barnavårdskärringar sliter mig ur famnen på min mor, den ena tar mig och rusar ut i polisbilen, för transport till Vidkärrsbarnhem.

Alla jag talat med har berättat för mig att jag innan omhändertagandet var ett öppet och lite lillgammalt barn, men efter omhändertagandet blev jag instängd och svår att nå.

Fortsättning följer

Krönika och en hel Jack Russell

I går släpptes Linda krönika på tidningen Arbetaren Vi är resande inte romer. Själv tillbringade jag större delen av dagen i telefonen, jag har hittat ett nytt projekt att engagera mig i. Skitkul, vi får se hur det faller ut, jag återkommer om detta. Hundarna fick sig en lååång promenad eller Casper åkte på sparken större delen av promenerandet. Veterinären hörde av sig och sa att alla prover såg okej ut och satte in smärtstillande åt hans ryggont. För ont har han, han blev mycket nöjd när jag stannade sparken och han fick hoppa upp, hade dessutom lagt ut en fäll så han inte skulle behöva bli kall om tassarna, lillgubben. Jackson fick sig en ordentlig genomkörare och var lugn och fin större delen av kvällen.

Jag var förbi hos Carro och pratade med henne om Jackson, så numer är jag ensamägare av honom. Han duger i alla fall inte i gryt och ju inte det vackraste man kan se i Jack Russell- väg, så hon har ingen som helst nytta av honom. Det blir en kastrering så han kan börja uppföra sig ordentligt mot andra hanar som första åtgärd på djuret.

När jag skulle ha delad vårdnad på Jackson måste jag säga att jag var lite skeptisk, även om Carro förmodligen är den enda jag skulle kunna tänka mig att ha det med, men det har gått otroligt bra. Har aldrig varit något snack om någonting, för inte nog med att hon är världens bästa granne hon är världens bästa samägare också, jag ångrar inte en sekund att jag gick med på att samäga Jackson med henne. Tack Carro du är en pärla.

Lev och må 

Britt-Inger

Ett barnhemsbarns berättelse

Jag är engagerad i en förening som heter Resandebarns rätt och just nu handlar det mycket om de vanvårdade barnen. Jag får höra många gripande berättelser och har fått lov att publicera en av dem här.

Mannen som berättar är en av mina bästa vänner och han berättade denna berättelse för mig om ett av de barnhemmen som han var på från det att han var 4 år gammal tills han fyllde 20 år.

Ett barnhemsbarns berättelse

"Jag ska berätta lite vad som hände på just Skärsbo pojkhem utanför Alingsås så får ni lite inblick i min vardag på den tiden.

Skärsbo pojkhem utanför Alingsås

Tvångsarbete, usel skolgång och fysisk bestraffning. Det var vardag på barnhemmet utanför Alingsås. Vi som kom dit hade ju aldrig fått en kram. Vi hade behövt kärlek, inte att få mer stryk. Minns än idag när jag kom dit och föreståndaren läste mina med skickade papper, jaså, du är en sån jävel inte visste jag då vad han menade men förstod sedan att jag var en tattare det var han menade.
Vi visiterades också nakna när vi tvättat oss på kvällen och det var oerhört kränkande. Jag minns att efter skolan fick vi arbeta. Vi slutade skolan vid kl 12 eller 13 tror jag, så att vi kunde arbeta på em. Vi fick en korp eller spade för det var meningen att vi skulle bygga en fotbollsplan och jag minns att den var nästan färdig när jag åkte därifrån, bara jorden som fattades. Om man stannade upp i jobbet en ...stund fick man ett krattskaft i magen eller ryggen så man skrek av smärta. Usch, vilket straffarbete! Minns när en släkting som också var där sa något på romani, vårt språk, eftersom jag kunde lite så svarade jag något tillbaka och fick en smäll i huvudet så jag nästan svimmade. Här pratar vi svenska tattarepojke sa föreståndaren.

Det är sådant man ser i gamla filmer. Jag vet inte när Sverige skrev på, som första land, att det skulle vara förbjudet med barnarbete men detta gällde ju inte oss barnhemsbarn.
Det fanns en ”vårdare” som gillade att terrorisera oss, tyvärr har jag glömt hans namn. En gång, tror det var kvällsmat, fick vi något som man kallade klappgröt. Någon lilafärgad sak som jag mådde illa av. Jag vägrade äta upp det så jag skulle sitta där tills det var uppätet. När alla hade lämnat matsalen kom han fram till mig och dunkade knytnäven i ryggen på mig så jag flög i golvet och kippade efter andan. Sen lyfte han upp mig i håret och jag fick sen en kraftig örfil. Jag glömmer det aldrig för jag tror det var den gången som jag började höra dåligt.
Det ringde ofta i öronen efter detta, jag fick ofta anstränga mig extra för att höra vad man sa.

Nu så säger alla säkert:
- Varför anmälde du inte detta? Mitt svar blir då: - Till vem?!?!"

Dessa barn erbjuder man 250 000 kronor i skadestånd, för att de har fått hela sin barndom förstörd. De har blivit misshandlade, våldtagna, övergivna av samhället fråntagna sina föräldrar och de KANSKE får 250 000 kronor i skadestånd för de men och det psykiska lidande de har gått igenom.

Britt-Inger

Casper hos veterinären

Det blev blodprover och en fysisk undersökning, hon funderade på om han tillverkade för lite coritcon eller om han hade ont i ryggen. Vi ska avvakta proverna på torsdag, hon upplevde att han hade ont i ryggen och kanske var lite spänd i buken. Så inga svar än, men det hade jag inte räknat med heller. Vi får hoppas på det bästa bara. Lillgubben

Annars så har jag stört mig på att den som har hand om kommentarerna på min debattartikel så tydligt har tagit ställning för vad hen tycker. Mycket irriterande, det har säkert försvunnit en fem sex inlägg och de har inte varit märkvärdiga. Det står kvar de som är värre, men de tar parti så att säga på ett annat sätt      än  de som har blivit borttagna. Ja,ja det är inte så mycket man kan göra åt det.

På söndag ska jag åka till Linda och Teo för att sova där tills på måndag. Teo blev mycket bekymrad över detta, inte kunde jag komma och sova där, vem skulle vara med morfar då. Det var bättre jag stannade hemma hos honom. Så vi får väl se om jag får komma dit.

Lev och må

Britt-Inger

Hemma igen

Alltid lika skönt att komma hem, att känna lukten av hemma, njuta av lugnet, duscha i egna duschen, sova i egna sängen och bara njuta av att vara hemma. I morgon ska jag iväg med Casper till veterinären, vi får se vad de säger om honom, kanske är det inget märkvärdigt, jag hoppas det. Han haltar fortfarande av och till och är fortfarande trött ibland. Just nu är det ingen skillnad mellan hund och ägare, jag är sjukt trött nu. Kanske är det mörkret eller ämnesomsättningen, ska iväg och ta ett ämnesomsättningsprov i veckan. Men jag ska också investera i lite c-vitaminer, tron kan försätta berg har jag hört.

Jag ska göra klart ramavtalet i veckan och fixa med lite andra papper som jag inte hunnit med, så helt ledig är jag inte med jag är i alla fall hemma.

Lev och må

Britt-Inger

Debattartikeln om resandefolket

Även Resandefolket har rätt till sin kultur kom ut i morse.

I övrigt har dagen mest varit kall -20 och innehållit en massa pappersarbete. Lindas krönika kommer på torsdag och den ska kablas ut i massor. 

Jag har fått en del samtal om debattartikeln, tack för det, mina vänner. Jag har också pratat med min vän i Borås om ett gemensamt projekt som vi har tillsammans. Alltid skönt när man inser att man tänker lika. 

Det blir en kall natt här igen och propparna går hela tiden. Hoppas nu att pelletsen inte lägger av bara, det är inte så enkelt när vår hyresvärd är i Frankrike. Tur att han har anlitat en som ska ta hand om det akuta problemen som blir. 

Lev och må

Britt-Inger

I morgon smäller det

Jag återkommer om det small eller om luften bara fes ur.

Fredag, fredag, fredag, lördag, söndag och sen MÅNDAG och vi går av. Jag ska ta med mig en extra bil härifrån när vi slutar för jag ska vara i Umeå nästa måndag på morgonen. Så jag har tänkt att våldsgästa Linda och Teo på söndagen. Ser nästan fram emot det, blir lite som förr i tiden när jag åkte och hälsade på Linda. 

Jag får hoppas att jag får sova i natt, det har inte varit så mycket bevänt med nattsömnen de senaste dagarna. Men i natt får jag hoppas att det blir bättre. Nu ska jag förbereda mig för att gå till sängs. 

Lev och må

Britt-Inger

Gamlia

Har varit i Umeå idag, letat upp Gamlia, där friluftsmuseumet ligger. Jag ska dit den 14, spännande möte känns det som.  Jag har också beställt tid åt Casper hos veterinären. tisdag nästa vecka blev det. Han är inte riktigt pigg, hoppas det går över. Jag har också beställt en tid hos läkaren åt mig själv, men det blir inte för än om 14 dagar, den 15 om jag inte minns helt fel. Känns som alla är sjuka just nu, får verkligen hoppas att denna trend vänder, börjar vara lite less på det.

Men, men i morgon är en ny dag och den kanske blir lite ljusare i alla fall.

Lev och må

Britt-Inger

Vi går mot ljusare tider

Tillbaka på jobbet trött som ett bär. Inte kan man tro att vi skålade i alkoholfritt jordgubbsvin i går. Jag har någon förkylning i kroppen som vägrar ge upp. Det blir till att peppra med C-vitaminer och vitlök under veckan för jag börjar vara gode less på att vara trött nu.

Vinter och mörker är ett hell, men man får vara tacksam med vetskapen att det faktiskt har vänt och blir ljusare och ljusare. Om nu bara solen ville visa sig den lilla stunden den faktiskt är upp också så skulle nog livet bli lite lättare att leva.

Casper är inte snärtig och i morse kissade han inne, tyder helt klart på att han inte mår bra. Så i morgon är det jag som beställer tid hos veterinären åt honom, för en allmän check. Hoppas det är med honom som med mig, lite allmänt pissigt mående bara.

Veckan ser ut att bli lugn, men peppar peppar ta i trä för om man tror att det ska vara lugnt brukar det inte bli det. Vi får se hur det blir.

Lev och må

Britt-Inger