Linda skriver: Du är så lik mig sa mormor

 ”Det finns ingen jag hellre skulle likna.”

Min mormor skulle hyra ut sitt hus på -90talet. Kvinnan som kom såg ut att ha levt ett hårt liv. Hennes man var visst på ”semester”, men skulle komma hem om en månad och åtta dagar sa hon. De hade några barn. Tonåringar och halvvuxna. Mormor skrev ett hyresavtal med kvinnan, och när familjen lämnat huset frågade jag hur hon tänkte. Varför välja att hyra ut sitt hus till människor som uppenbarligen skulle få problem att betala för det? En missbrukande kvinna med en man på kåken? Mormor tittade på mig, lite strängt.

– De måste väl också få bo någonstans? De är ju också människor?
– Ja, men måste de bo hos dig?
– Vem skulle annars hyra ut till dem hade du tänkt?

Jag tänkte på alla hennes tidigare hyresgäster hon haft. En del av dem hade inte betalat någon hyra alls, en del sov bara några nätter. Jag hade som den tonåring jag var trott att mormor inte förstod, att hon var naiv. Men hon visste precis vad hon gjorde.

Nu är mormor gammal. Hon är 87 år. Hon har inte längre något hus att hyra ut, eller någon liten friggebod att låna.

Hon orkar inte ha människor i nöd boende hemma hos sig som det har varit innan i hela hennes liv. Fosterbarn såväl som hemlösa missbrukare. Så nu samlar hon istället in kläder och husgeråd åt kvinnorna som tigger i staden där hon bor.

– Vi ska väl hjälpa våra egna först, mumlar en kärring i hissen åt mormor. Och mormor ler lite. Det krävs mer än ett ilsket mummel från en människa, som inte vet någonting, för att få mormor ur balans. De flesta som berättar, för människor som min mormor, vem hon ska ”hjälpa istället” är inte alls aktiva med att göra världen lite bättre.

Den som spottar på en människa, är också mest trolig att spotta på en annan människa. Det är nämligen så det förhåller sig.

På samma sätt som den som låter en vilsen tonåring sova över i ens hem är den som är mest trolig att öppna sitt hem för andra människor i nöd.

Medmänsklighet diskriminerar inte. Det är också därför det känns så självklart när Sverigedemokraterna som så gärna vill ”hjälpa våra egna först” är med och skär ner för pensionärerna i Sverige, och försämrar för arbetslösa och sjukskrivna. En någorlunda empatisk människa ser hunger och tänker ”mat är lösningen”. Inte hårdare straff och högre murar.

– Du är så lik mig, säger mormor när jag fått in en arg artikel om alla barns rätt till skolgång i lokaltidningen.

Det är en komplimang med tyngd i. Det finns ingen jag hellre skulle likna

Linda Lundqvist

Linda skriver: Jag är en människa

Linda Lundqvist har tidigare varit krönikör i tidningen Arbetaren, ledarskribent i gatutidningen Dik Manusch, författare och debattör.

Linda skrev en artikel i gatutidningen Dik Manusch som fortfarande är aktuell.

Liksom i andra svenska städer finns ett läger i Umeå där romer från Rumänien bor. De lever på att tigga, men skulle hellre arbeta.


– Jag är en människa, precis som alla andra, men folk behandlar mig sämre än en hund. Hundar spottar man inte på när de tigger.

Han heter Victor och är 20 år gammal. Han ser proper ut. Snygg huvtröja, ett par välsittande byxor, och ganska moderna gympadojor. Han ser ut som vilken ung kille som helst.
Det går inte att veta bara genom att titta på honom att kläderna han har på sig är de enda han äger, och att han på sin storlek 42-fötter har ett par skor som är storlek 39. Dessa kläder är det han har på sig när han sover i skjulet på nätterna i utkanten av Umeå.

Umeå är kulturhuvudstad i år, men alla kulturer får inte plats. Den romska kulturen som Victor representerar finns ingenstans att ta del av. Fast han tillhör en av landets fem romska minoriteter. Han är en nyanländ rom.

Victor försörjer sig genom att sitta på knä utanför en matvaruaffär. Första gången jag träffar honom är han väldigt sjuk. Han är förkyld, och har jätteproblem med bihålorna, och har ganska hög feber.
Jag köper en ask paracetamol på en mack i närheten åt honom. Så futtigt och otillräckligt. Han blir jätteglad, tar en tablett, och sen vänder han sig om och ger varsin tablett till tre äldre kvinnor med ont i ryggen.

– De är mina släktingar, berättar han. Familjen är allt.
Han sitter på knä utanför en affär för att förtjäna dina sympatier, så att han kanske kan få lite av din växel. Det är så han får mat på bordet.

– Det spelar ingen roll om man kommer från Sverige, Afrika eller Rumänien, om man är rom eller bonde, säger han.

– Alla är vi människor, och alla gör vi vårt bästa för att ha ett bra liv, och bli lyckliga. Helst hade jag velat ha ett jobb. Men jag har ju ingen utbildning. Fast jag var bäst i klassen de åren jag gick i skolan!

– Män på stan skriker ibland åt mig att jag är en jävla zigenare, och att jag borde åka hem. En del som är arga skriker åt mig att skaffa mig ett jobb. Jag brukar fråga om de har ett åt mig. Jag vill ju inte tigga. Jag vill inte behöva be om saker. Jag vill stå rak i ryggen. Jag vill tjäna egna pengar och kunna ge min familj ett bra liv.

Han berättar att han har en liten dotter. Jag berättar att jag har en son. Han säger genast att de nog inte kan träffas, för att de då kommer att bilda familj när de blir äldre, man vet ju hur ungdomar är!
En äldre släkting till Victor lägger sig i samtalet, och berättar om kvinnorna i deras familj. Matriarkerna. Hur de stolta står upp trots rasismen i Rumänien, och i Sverige. Hur de alltid ser till att det finns mat. Jag frågar mannen vad han heter.

– Victor, säger han och skrattar. Minst en man i varje generation heter Victor i vår familj.
Många är sjuka i lägret, men stämningen är bra. Jag blir bjuden på ett sött svagt kaffe, och får höra berättelser om rasism, om medmänsklighet, om familjemedlemmar, och om kyla och sjukdomar.
Vi pratar politik, berättar historier och solar sittande i bilsätena som står på marken. De är urlyfta ur en minibuss längre bort som sex män sover i på nätterna.

Elisabeta som kom till lägret för två dagar sedan känner igen mig från sitt förra besök i Sverige, och skriker rakt ut när hon ser mig. Hon kastar sig runt halsen på mig, kramar om mig ordentligt, och sen får jag en rejäl utskällning för min nya frisyr och hårfärg.

– Du som var så fin Linda!
Sedan berättar hon om hur hon ensam åkt till Sverige den här gången. Hennes son som var med förra gången har blivit ordentligt sjuk, och hennes man har stannat hemma med honom och de yngre barnen. Det är bara hon och hennes mamma nu.

Jag kramar om hennes mamma också. En liten skinntorr tant med stor livserfarenhet, och många berättelser jag inte kan ta del av.

Vi har inte så mycket gemensamt språk, men hon nyper mig ibland i sidan, och skrattar gott åt min förvirring när jag försöker blanda mellan att prata svenska, engelska och romani.
När hon försöker resa sig upp så måste jag hjälpa henne. Hon sitter på knä på en bit wellpapp på dagarna. När hon suttit där några timmar måste hennes dotter lyfta upp henne, för lederna har slutat samarbeta. Allt för att barnbarnen ska få gå i skola.

Victor skrattar mycket. Han är en jävligt intelligent ung man. Vi planerar en föreläsning ihop, där han ska prata om hur det är att vara tiggare i Umeå, och varför han bor i ett skjul i Sverige istället för med fru och barn i Rumänien.

– De som blir arga på oss förstår inte, säger han. De förstår inte hur det är att vara hatad på grund av sitt ursprung. Jag är zigenare. De säger att vi har en boss bland tiggarna, som tar våra pengar. Men det är bara jag som är maffiaboss, säger han, skrattar och tar mina solglasögon.
– Jag är ganska lik Brad Pitt, va? säger han sedan och flinar.

Vi pratar lite om ordet zigenare. För de äldre är det ett skällsord, och de skulle aldrig använda det. Victor säger att för honom spelar det ingen roll.

– Folk kallar mig zigenare hela tiden. Jag är väl en zigenare då. Det spelar väl ingen roll. Alla är ju människor, alla har samma värde och är lika inför Gud. Men jag säger inte så när min mamma hör.

Linda Lundqvist

#metoo ostoppbart

Vilken tsunamivåg av #metoo som sveper fram och städar upp i gammal skit som legat och grott under många år. En sällan skådad sammanhållning hos kvinnor som enats kring att nu får det vara nog.

Jag läser artiklar som förringar metoo rörelsen och säger att nu räcker det väl. Hundratusentals kvinnor har startat ett ostoppbart uppror mot manlig gränslöshet. Nu har vi satt ner foten och accepterar inte längre härskartekniker eller sexuella övergrepp, och allt där i mellan som uppstått när manlig maktutövning skapar en rutten atmosfär.

Jag hör röster som säger inte alla män och att män är också drabbade. Och självklart är det så. Men nu är det kvinnorna som startat rörelsen, det är vi som gjort upproret och är i centrum. Den här gången får ni drabbade män dra nytta av vår resa och stötta oss, för så klart ska ingen behöva utsättas för sexuella trakasserier eller maktutövande. Till er som säger inte alla män vill jag bara säga att det är ni som inger hopp om möjlig förändring. Ni och de män som inser att  de gamla sunkiga kulturer är fel och gör sig till en del i att förändra till det bättre. Att ändra gamla strukturer kräver att många drar åt samma håll så häng med på resan.

Det finns en massa olika sätt att kunna stötta upp alla de kvinnor som idag vill få ett slut på härskartekniker och sexuella övergrepp. Se bara på alla dessa modiga initiativ från alla de yrkesutövande människor, det är närmare hundra grupper som gått samman (eller i alla fall över 60 just nu) för att gemensamt avgöra hur vågen av protester och önskan av förändring bäst ska kunna komma till rätta.

Det är bara att jubla! För det är nu det händer! Det borde egentligen inte finnas ett behov av uppropen utan det är faktiskt en skam för vårt land. Men nu gör det gör det och det är nu vi sopar de undan alla argument om att det strukturella förtrycket mot kvinnor inte existerar i världens mest jämställda land.

För ett tag sedan fick jag ett samtal av ett av våra extra barn hon hade blivit utsatt på jobbet av en kollega. Han hade trakasserat henne sexuellt. Ingen rolig upplevelse. Vi pratade och pratade och pratade igen.

Så tog hon tag i saken, bestämde riktning och gick vidare med det. Jag är så stolt över henne. Stolt över att hon orkade stå upp för sig själv, orkade stå emot trycket och vågade driva saken vidare. Det var inte enkelt och hon fick inte det stöd hon hade behövt från arbetsgivaren. Förövaren (mannen) fick ett bättre jobb och hon erbjöds en lägre befattning som lösning på problemet. Hon drev vidare, och även om hon förlorade på ett plan (vilket är åt helvete) så vann hon på ett annat. Hon stod upp för sig själv och visade att det är inte rätt att tillåta män att behandla kvinnor som de vill. Hon gjorde skillnad.

Gamla invanda kulturer är svåra att bryta men nu är det nog bara för företag och människor att hänga med för nu går det fort. Tystnaden bryts och respekt krävs och ju större man är ju tyngre faller man. En tsunami går inte att stoppa och #metoo har kommit för att stanna. #metoo kommer att förändra gamla härskande kulturer som har fått råda i tysthet i så många år.Vi är alla en del i att forma framtiden, en del mer än andra.

Lev och må

Britt-Inger

Jag har DNA-testat mig

Jag har gjort ett DNA-test, spännande värre. Från början fick jag ca 2300 träffar som jag matchades med. Nu har jag nästan 2500. Jag har blivit kontaktad av flera personer, både kända och okända som jag är släkt med. Det senaste mailet kommer från kommer från USA.

Det är tur att jag har en som hjälper mig för det här är verkligen en hel vetenskap.

Mitt DNA-test ligger Family Tree. Ska nu försöka lära mig att navigera och ta hand om mitt träd också.

Lev och må

Britt-Inger

Nu bok om metoden för Dinglarens väg

Som en del vet så är jag och Ann Hellman redaktörer för boken Dinglarens väg - Vorsnos drom. 
En helt fantastisk bok där resande är med och skriver sina egna berättelser. Det är också en unik bok eftersom det är första gången resande själva berättar om sina liv och sin kultur.

Vi har nu planer på att göra en bok till om den unika arbetsmetod som vi använde när vi gjorde boken. Men vi kommer också, självklart, ha med berättelser från resande i boken. Vi kommer även denna gång arbeta utifrån det arbetssätt som vi använde i första boken och som blev så framgångsrikt.

Så nu mina vänner, om du är resande, eller har en berättelse som har med Resandefolket att göra, har foton, livsberättelse eller en berättelse om en sak, händelse eller nåt annat så får du gärna höra av dig  till boktankar@gmail.com

Så småningom måste vi också börja leta förlag och en massa andra saker som behövs, men just nu är vi i en insamlingsfas som jag fullständigt älskar. Finns det nåt förlag där ute som redan nu känner att det här är en bok för oss så är det klart att det är välkommet. Nu börjar vi och så får vi se var det slutar.

Lev och må 

Britt-Inger

Är vi på väg tillbaka? Vill vi det?

Jag och Kurt blev med artikel i tidningen Opulens

Vill regeringen ha tillbaka svenska barnhem?

PERSONLIG ASSISTANS. Det går bra för landet Sverige. Högkonjunkturen ger ringar på vattnet och finansminister Magdalena Andersson pratar om hur svensk ekonomi blomstrar. Konjunkturuppgången i Sverige borde komma alla människor till godo, kan man tycka. Därför är det obegripligt varför man sparar in på de allra mest utsatta i vårt samhälle.

För samtidigt som den svenska ekonomin blomstrar väljer den socialdemokratiska regeringen att ge Försäkringskassan i uppdrag att spara in på den personliga assistansen. Motiveringen till uppdragen sägs handla om kostnader. Timmarna i assistansersättningen har på tio år ökat från i genomsnitt 101 timmar per person och vecka till 127 timmar. Vilka kostnader menar de?

Socialdemokraterna satt vid makten förra gången det begav sig, även om alla partier var med på den lagstiftningen. Detta skedde på 30- och 40 talen i vårt land. Lagarna skapades för att komma åt ”problemet” som då var ”tattare” (resandefolket), psykiskt sjuka, utvecklingsstörda och personer med fysisk funktionsnedsättning och då i synnerhet kvinnor. Samhället försökte gömma undan och utrota dem, de dög inte som människor.

Läs fortsättningen här Vill regeringen ha tillbaka svenska barnhem?

Gästbloggare: I skuggan av #MeToo glöm inte de oskyddade barnen

Rörelsen #metoo ser ut att ha öppnat dammluckorna! Kvinnor, oftast i beroendeställning, som utsatts för sexuella handlingar, ges ökad chans till upprättelse.

Jag vill ändå rikta ljuset mot de utsatta barnen, de oskyddade, de som inte kan få upprättelse.
Barn är lojala, de berättar inte, särskilt inte om de tillhör de oskyddade barnen.
Jag var ett sådant barn, oskyddad på grund av missbruk i familjen under perioder. Jag var ett lätt byte för allehanda suparkompisar, men även andra vuxna. Det fanns inte heller på kartan att jag skulle berätta, jag skyddade mina föräldrar.

Om alla vi, som varit utsatta som barn, i aktuell #metoo-anda, skulle komma ut med våra berättelser, så skulle samhället äntligen ana vidden av den smärta tusen och åter tusen barn burit och bär på.
Så glöm inte de oskyddade barnen, ge dem den uppmärksamhet och den upprättelse de förtjänar och behöver! Och om du vill och orkar, berätta!

Och ni män, som tog er rätten att solka ner min barndom, var inte oroliga, jag ska inte hänga ut er till allmänt beskådande. Jag tror inte på hämnd.

Däremot dyker ett välkänt citat upp i mitt huvud: ”För honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han kastades i havet, än att han skulle förföra en av dessa små.”
Jag är nog lite hämndlysten ändå, gillar det där med kvarnstenen

Agneta Malmèn

Tidigare som insändare i Norran

Sverige MÅSTE vi ha en viss invandring

Hur gammal är du?

Under 2015 tog Sverige emot ca 163 000 personer. Politiken, media och samhället såg det som en självklarhet att ställa upp. Vi var ett gäng ryggdunkare som försökte överträffa varandra i solidaritet med de som hade det svårt.

De flesta som kom var pojkar. En del friserar sin ålder en aning för att slinka genom Migrationsverkets nålsöga. 

På nätet finns numer diskussioner om rätten att ljuga om sin ålder. I mitt flöde på fb skrev en person:

”Många förvånar sig över att en del av de afghanska ungdomarna ljuger om sin ålder. Om jag av någon anledning måste fly till ett annat land och fick höra: "Du måste vara över 80 år för att komma in här" hade jag omedelbart sagt: "Jag är 81". För att undvika sarkastiska kommentarer, jag är 71.”

Diskussionen som följer under detta inlägg visar på hur delade vi är i frågan, hur okunskap och sanningar blandas ihop till en ibland illasmakande soppa.

"Självklart ställer vi upp" sa statsminister, Reinfeldt när det begav sig och ” Vi måste öppna våra hjärtan.” Sen kom Löfven och hans ord var för mindre än två år sedan ”Mitt Europa bygger inte murar.

Höst

Så kom hösten, solidaritetens och medmänsklighetens löv började dala från de mänskliga rättigheternas träd. Morgan Andersson meddelade att EU-ländernas stats- och regeringschefer enats om att medlemsländernas ribba låg på sammanlagt 60 000 flyktingar under de två kommande åren. Den faktiska siffran landade på mindre än hälften. 

För lika duktiga och euforiska som samhället var när vi "vi öppnade våra hjärtan" lika nitiska har vi blivit att minska inflödet. 

Väntrummet

Migrationsverkets resurser ökade för att minska tiden för de ungdomar som sitter i "väntrummet". Ändå ökar tiden innan de får veta om de får stanna eller inte. Ett väntrum fyllt med ångest, usel nattsömn, ensamhet, mardrömmar och längtan.  

Vi har minskat inflödet i landet och behandlingen av de som redan finns här är lång och omänsklig. Nu ska det dessutom åldersbestämmas ibland uppåt och ibland neråt. Oavsett vilket håll det är spär det på ångesten i "väntrummet". 

Ålderstestet som utförs är lite som att kasta pil och inte på några villkors vis någon exakt vetenskap. Det är Rättsmedicinalverket som testar om de har ljugit om sin ålder. En del åker upp i ålder och andra ner beroende på vart pilen som kastades landar. Det går fortfarande inte att åldersbestämma med någon exakthet. En del har ljugit om sin ålder och andra inte. Men ålder är inget som vetenskapen kan bevisa exakt.

Varför har de ljugit om sin ålder? 

En del av lögnerna står vi för som inte hade beredskapen att hantera inflödet som blev och de fick inte rätt födelsedata. Andra har ljugit för att skapa sig en bättre framtid och rädda liv. En del är här för att rädda sina familjer, deras ansvar är tungt och ökar ångesten i "väntrummet". Åldersbestämningen är en motorväg in i psykisk ohälsa, skadebeteenden och i värsta fall självmord. 

I tråden jag följt på fb skriver personen som startade inlägget efter en lång diskussion:  

”För det första tycker jag inte man ska ställa grupper mot varandra. Argumentet: Om vi inte tagit emot några flyktingar/invandrare hade våra pensionärer haft det mycket bättre. Tillåt mej tvivla. Vem ska ta hand om alla äldre som blir fler och fler, när vi inte föder tillräckligt med barn i Sverige? Med det demografiska problem vi har i Sverige MÅSTE vi få en viss invandring.”

Var tog den solidariska medmänskligheten vägen som vi visade upp när de kom hit? När ändrades vårt varma mottagande till den kyla de upplever nu? Läkarna åldersbestämmer och var hamnar vi vetenskapligt?  Var tog evidens och fakta vägen, ligger det i något mörkt hörn och gömmer sig?

Vinter

Nu har vintern kommit till vårt land. Kylan breder ut sig och många skrivs många upp i ålder och flyttar till vuxenboende medan deras överklagan bereds och beslutas. Människorna har bytt kö och ”väntrum”. Till det nya väntrummet är inträdesbiljetten ytterligare väntan och mer psykisk ohälsa.

På fb avlutas inlägget om ålder:

”Jag förstod naturligtvis att det skulle bli mothugg på mitt inlägg. Jag känner inte alla som hugger emot men tillräckligt många för att jag ska förvåna mig över att det är människor som lever ett gott liv och inte förlorat någonting på flyktinginvandringen. Jag blir beklämd över att så många inte inser alla människors värde, samtidigt som jag blir glad över att så många ändå gör det.”

Kanske vore det allra bästa för alla parter att ge amnesti till alla de som kom när politikerna strösslade med ord som solidaritet och medmänsklighet under 2015. Det skulle spara mycket pengar, mänskligt lidande och dessutom förse Sverige med den arbetskraft vi faktiskt behöver. En win, win i mitt tycke, så vad är problemet? 

Lev och må

Britt-Inger

Skriver om min klassresa

Arbetarskrivares antologi

Skriver om min klassresa och blir nostalgisk. Ska hålla mig kort, inte helt enkelt. Jag har så mycket jag skulle kunna berätta men måste begränsa mig. Tänk så många människor och så många tillfällen som gjort att jag är den jag är idag. Ju mer jag skriver ju mer inser jag att jag har varit en udda figur hela livet. Jag har fått vara med om så mycket annorlunda, en del på grund av mig själv och annat på grund av andra.

Jag har ingen aning om det jag skriver kommer antas i bokprojektet. Men om det inte gör det få jag säkert användning av det i nåt annat sammanhang. Jag hade glömt av hur roligt det är att skriva och hur mycket jag saknat det. Det här bokprojektet kom så rätt i tid för mig. Så rätt i tid för min inspiration. Just nu skriver jag så tangentbordet glöder och älskar det. Jag känner mig så rik.

Lev och må

Britt-Inger

Dinglarens väg ligger på DiVA

Jag är sjukt stolt över att vår bok numer ligger på DiVA och kan användas som referenslitteratur.

 

 

Dinglarens väg - Vorsnos Drom: De ofrivilligt åsidosatta

Hedström Lundqvist, Britt-Inger

Hellman, Ann

Ansvarig organisation

Institutet för språk och folkminnen

2015 (Svenska)Samlingsverk (redaktörskap) (Övrigt vetenskapligt)

Abstract [sv]

I Dinglarens väg — Vorsnos Drom skildras resandefolkets historia utifrån resandes egna livsberättelser. Det är berättelser om samhällets övergrepp, skam och utanförskap, men också om fina minnen, en levande kultur och stark gemenskap.
Författarna och etnologerna Britt-Inger Hedström Lundqvist och Ann Hellman betonar att det är samtliga medskapares bok. Ungefär trettio personer har hjälpt till med boken, till exempel med texter eller bilder. Tjugofem av dem tillhör resandefolket, precis som Britt-Inger Hedström Lundqvist själv.
Material till boken i form av berättelser och inspelningar arkiveras i Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala och Institutet för språk och folkminnen är utgivare.

Ort, förlag, år, upplaga, sidor

Uppsala: Institutet för språk och folkminnen, 2015. , 212 s.

Nyckelord [sv]

romer - historia

Nationell ämneskategori

Etnologi

Forskningsämne

Etnologi; Kulturhistoria

Identifikatorer

URN: urn:nbn:se:sprakochfolkminnen:diva-1006ISBN: 978-91-86959-27-2 (tryckt)OAI: oai:DiVA.org:sprakochfolkminnen-1006DiVA: diva2:1145484

Tillgänglig från: 2017-09-29 Skapad: 2017-09-29 Senast uppdaterad: 2017-09-29 

Bibliografiskt granskad

 

Lev och må

Britt-inger 

#MeToo en dagsslända eller en förändrande trend

Jag följer med spänning #MeToo som drar fram som en virvelvind över landet. Det hängs ut män i olika tidningar. Män som har kränkt kvinnor på olika sätt. Jag vill absolut inte förringa kvinnornas upplevelse. Men jag vill inte att media ska vända det som är bra med #MeToo till att bli en enda lång sensationsrubrik som varar en dag för att sen dö och inte en trend som ändrar samhället.

#MeToo rörelsen har funnits i USA och MeToo-grundaren menar att det är ett "Ett kraftfullt sätt att förmedla empati. Under hashtagen MeToo delar kvinnor världen över med sig av erfarenheter av sexuella övergrepp. Vittnesmålen i sociala medier startade med att skådespelaren Alyssa Milano twittrade hasttagen – men det hela började för över tio år sedan.

– MeToo är ett kraftfullt sätt att visa empati för någon annan, säger grundaren Tarana Burke i SVT Agenda. Me too-rörelsen grundades 2006 av aktivisten Tarana Burke som i många år arbetat för social rättvisa. Den ursprungliga rörelsen riktar sig till unga kvinnor som blivit sexuellt utnyttjade på olika sätt.

Jag hoppas att den svenska versionen av MeToo inte blir nån häxjakt på män utan att den blir en förändring i hur man ska behandla kvinnor. Jag tror att det kan bli det. En man som jag känner skrev: 

"Jag lovar att stå upp mot sexistiska jargonger, att konfrontera vänner som gör övertramp eller begår övergrepp och att aldrig blunda för att det är bekvämast.
Detta gäller även mig själv. Jag lovar att våga vara självkritisk och fortsätta jobba med mig själv även när jag tror att jag är "klar". Jag lovar att försäkra mig om att #samtycke finns i alla sexuella situationer."

Medan en annan sa:

- Självklart backar jag upp alla #MeToo kvinnor det är vårt ansvar som män att göra det.

Tarana Burke säger:

– Det är ett sätt att låta överlevare veta att de inte är ensamma. Att de blir sedda, hörda och förstådda. Att det finns åtminstone en person i världen som förstår vad de går igenom.

Manifestationer har hållits över hela landet i dag, bland annat i Stockholm, Malmö, Göteborg, Hudiksvall, Visby, och Kristinehamn. Kvinnor och män deltog i #MeToo-demonstrationen på Sergels torg i Stockholm. "Flera av dem säger att män måste börja prata med varandra om övergrepp och börja agera när andra går över gränsen".

Jämställdhetsministern Åsa Regnér ska kalla samman kvinnor för att se vad som måste göras för att få igenom en förändring. #MeToo -kvinnor vet vad det handlar om och har erfarenhet så jag hoppas hon tar hjälp av de som vet. Jag hoppas också att man samtidigt tar fram en samtyckeslag. Fackets råd är att skriva ner allt.

Många är vi som varit där, ursäktat, accepterat och smugit undan. Men hade vi egentligen några val eller några redskapen för att göra på nåt annat sätt.
 
Nu har vi det och då ursäktar,accepterar och smyger vi inte inte längre med det. Det som har hänt kan vi inte göra något åt, men det som händer nu har vi redskapen att göra nåt åt. Skulden är inte vår, nu ska vi ta insikten och använd den tillsammans med vreden över det som varit och inte låta skiten upprepas och fortsätta. Det slutar med oss. #MeToo

MeToo

Britt-Inger

Antologin: Hör detta och lyssna till det

Boken är utgiven av Celanders förlag och finns även att köpa där för 150 kr.

Elin Sundberg & Moa Kjellstrand (red.)

Hör detta och lyssna till det

En antologi om flykt som jag och Linda skriver i

Boken "Hör detta och lyssna till det" har texter som handlar om tex, barn på flykt, strukturell rasism och aktuell migrationspolitik. Min och Lindas text handlar om, politik, strukturell rasism, omhändertagande av barn med referenser till 30-40 talet och dagens romska EU-migranter.

Målet med boken är att skriva om den samtida migrationspolitiken för att nå så bred publik som möjligt och få folk att tidigt reagera på det som händer i vårt samhälle.

"Ibrahim undrar vad vi européer kommer att säga till våra barnbarn för att rättfärdiga den nuvarande politiken. Han gestikulerar med händerna, tittar uppfordrande på mig och säger att han vill åtala EU i framtiden. Ibrahim säger att Europa just nu dödar barn och hoppet hos människor på flykt. Han förklarar att systemet är konstruerat så att du måste ha psykiska problem och medicinska rapporter som styrker ditt fall för att få stanna.

– Räcker det inte att det regnar bomber där jag kommer från? Krig är inte säkerhet, så varför får jag inte skydd? Jag är en flykting, inte kriminell eller terrorist. Det är ni som är kriminella när ni stoppar mig! Och så gör de oss sjuka, för vad? För mer pengar?"

Hör detta och lyssna till det är en antologi som genom ett 30-tal skribenter samlar berättelser i bild och text från barn på flykt, forskare, läkare, journalister, aktivister, poeter och mycket mer. Boken vill beskriva det rådande samhällsklimatet i en historisk kontext och synliggöra den normaliseringsprocess som kategoriserar och rangordnar människor.

Redaktörer för boken är Moa Kjellstrand och Elin Sundberg, framsidan är gjort av Niklas Longman.

Boken är ett samarbete mellan Celander förlag och Allt åt alla Malmö.
Medverkande är:
Nasim Aghili, Ellinor Hermansson, Daria Bogdanska, Athena Farrokhzad, Sara granér, Ali, Rama Al Ali, Allt åt alla, Asylgruppen Lund, Anna Bartfai, Emma Bartfai, Frederick Batzler, Catherine Dauvergne, Emanu, Ylva Emel, Kajsa Englund, Sten axelson Fisk,, Max gustavsson, Peo Hansen, Agnes Hellström, Tobias Hübinette, Toktam Jahangiry, Maha Jarallah, kontrapunkt, David Liljemark, Linn Lindblom Pääjärvi, Elin Linden, Anna Lundberg, Britt-Inger Hedström Lundqvist, Linda Lundqvist, Helene Lööw, Victoria Isén Malmquist, Mohammed Reza, Gul Mohammad Mohammadi, Jenny Nguyen, Asta Olivia Nordenhof, Cecilia Nordstrand, Elina Pankhe, Victor Pressfeldt, Amanda Quartey, Annette Rosengren, Rådgivningsgruppen, Maja Sager, Folke Schimanski, Seluah, Socialistiska psykologer, Max Solca, Bettan Sundberg, Kent Wisti och Bita Yari.

Alla som bidragit till och arbetat med denna bok har gjort det ideellt med undantag för tryckkostnader. Allt överskott går oavkortat till asylgruppernas arbete.

Här finns mer att läsa om boken

Köp boken 

Britt-Inger

Flyktiga tankar om vår solidaritet

Jag har växt upp under en period när solidaritet och jämlikhet var honnörsord. Med protesterna, engagemanget, samhällsandan, förändringen och musiken som alla visste att det var framåt vi skulle gå. Jag växte upp med musiker, kompositörer och sångare som Mikael Wiehe och Björn Afzelius, raggarrock och den underbara punken.

Vi pratade med varandra, lyssnade på musik i bilen eller på en skivspelare och stämde träff. Skulle vi ringa gjorde vi det i en mynttelefon på stan eller från en väggfast lur i hemmet. Vi skrev brev och postade i en postlåda och använde djungeltelegrafen för att få ut var vi skulle träffas. Verkligheten har förändrats så fort att ibland tror jag att vi inte riktigt hunnit med. Idag har nätet tagit över både vårt engagemang och det hat som engagemanget skapar. Jag säger inte att allt var bättre förr utan konstaterar mer att verkligheten har förändrats.


Mina Dennert, journalist och grundare av nätverket #jagärhär skriver om baksidan av utvecklingen i en debattartikel där hon beskriver det hat hon blir utsatt för av det drev som finns mot människor som bryr dig. Hennes text på facebook och på Aftonbladet vittnar om en skrämmande verklighet.

"Ni som undrar vad det är som har hänt. Vad näthat är. Låt mig berätta om de senaste dygnen. Det är så här dessa händelser dyker upp i mitt flöde. 

Det börjar med ett inlägg på Joakim Lamottes sida om gruppen #jagärhär. Strax innan har Katerina Janouch skrivit samma sak. Janouch visar det sig har fått sin information ifrån före detta Avpixlat, en främlingsfientlig sajt som bytt namn till Samhällsnytt.

Fem minuter efter Lamottes inlägg kommer det första hatbrevet i inkorgen. De fortsätter att komma med jämna mellanrum, det är män som skriver blandat hotfullt, hatiskt och otrevligt om att jag ska hålla tyst och att jag är äcklig. 

Snart därefter kommer det första meddelandet på pm om att jag är sjuk och dum i huvet. Sedan skriver man om gruppen på sajten Gangrape Sweden. Där ligger redan förtal och gamla uthängningar med medlemmars namn, telefonnummer, personnummer och adress som lett till fysiska hatbrev och klistermärken med rasistiskt hat mot rasifierade och homofobiskt mot homosexuella medlemmar.

Därefter hängs vi ut på Granskning Sverige, som även vid flertal tillfällen ringt upp medlemmar och varit hotfulla. Därefter når det Flashback. Och Nyheter Idag. Sedan dyker vi upp i alla Stå upp för-grupperna. Och alla vi som älskar SD-grupperna. Och i gruppen som vill se Jimmie Åkesson som julvärd. Därefter hängs jag ut på Ann Heberleins sida. Efter det är det dags för Fabian Fjälling, Nina Drakfors, Ingrid Carlqvist och Jan Sjunnesson att dela och säga sitt. På natten ringer det från anonymt nummer. Klockan 3 och halv 4."Läs hela hennes text här

 

Har vi glömt?

Har vi glömt de skrämmande bilderna som med överfyllda båtar och döda barn som nådde oss. För två år sedan fick vi en flyktingström som tog oss med överraskning. Vi öppnade våra gränser och  Löfven sa "Mitt Europa bygger inga murar" i september 2015 anordnas manifestationer för flyktingmottagandet. 

"Under parollen "Refugees welcome" ordnades en manifestation för flyktingmottagande på Medborgarplatsen i Stockholm i dag. Enligt Stockholmspolisen deltog omkring 15 000 personer. Arrangemanget ordnades på initiativ från Miljöpartiets ungdomsförbund Grön ungdom. De övriga riksdagspartiernas ungdomsförbund – med undantag för Sverigedemokraterna – var medarrangörer."

Solidariteten fanns där, engagemanget också. Vad har förändrats sen dess? Vi har fortfarande manifestationer men idag är det Afghaner som undrar: 

”Är verkligen Sverige ett moraliskt land när man säger åt svenskar att inte åka till Afghanistan för att det är farligt, men man tycker det är säkert för oss unga människor att leva där. Det är inte mänskligt”, skriver de strejkande i ett öppet brev.

Hatet mot de som engagerar sig varvas i media med lokala s-politiker kräver Amnesti.

"I tisdags kväll lyfte planet från Landvetter. Unga män utvisades till Afghanistan som de, i några fall, lämnat i så tidig ålder att de inte har några minnen kvar av. Nu reagerar flera lokala socialdemokrater mot sin egen regering."

Jag skäms och skräms ibland över mitt ungdoms solidariska Sverige som skenheligt tar på sig att vara ett världssamvete och ofta fördömer men som idag tappat fattningen totalt. Vi pekar finger åt andra när vi själva inte är ett dugg bättre.

Jag ser ibland texter på fb som handlar om att Sverige skulle vara bättre än andra länder och då undrar jag har vi fullständigt glömt vår historia?

Sverige har lång erfarenhet av att splittra familjer titta bara på 30-40-talet när resandefolkets barn konsekvent omhändertogs och placerades på barnhem enbart för att de var resande. Samernas barn som skickades till svenska skolor långt från sina familjer. 

Sverige har har två sidor, ena där de nåt slags världssamvete och gör alla rätt och sen ett annat på hemmaplan där det görs/gjorts många skamliga fel. Steriliseringslagarna fanns kvar på 70 talet så jag vet inte om det där humanitära har varit så stort. Romers barn har även i modern tid varit utsatta för omhändertagande av staten. 

Men visst om man undantar vissa grupper i det svenska samhället så har Sverige stått för det humanitära helt klart. Det finns en stark dubbelmoral i Sverige och det är lätt att glömma vår egen historia när vi lever i samtiden. jag skulle hellre vilja säga att vi är på väg att upprepa vår historia. Jag har tidigare skrivit ett inlägg i just denna fråga. Ensamkommande barn upprepar vi vår historia?

Kanske är det mitt minne som förskönar min solidariska ungdom och kanske var jag naiv på den tiden men ibland saknar jag den naiviteten och solidariteten som var så tydlig för mig då. 

Lev och må

Britt-Inger

Tiggeriförbud strider mot mänskliga rättigheter

Foto Linda Lundqvist

Tiggeriförbud strider mot mänskliga rättigheter, ett tiggeriförbud gör den redan socialt utsatte till en kriminell. Att förbjuda människor att tigga är att förbjuda fattigdom. 

M etablerar i och med att det de röstade ignom ett tiggeriförbud ett socialt förakt mot fattigdom och  utsatthet. 

Amnesty Internationals svenska sektion inleder en aktion för att protestera mot förslaget om ett tiggeriförbud i Vellinge.- Ett förbud mot tiggeri är en attack mot samhällets mest utsatta och strider mot mänskliga rättigheter, säger Johanna Westeson, jurist och sakkunnig inom diskriminering på Amnesty International.

Minns tidigare förslag när man fortfarande förstod hur urbota dumt ett tiggeriförbud ter sig. Vad har ändrats? Är det ett försök till att få tillbaka röster från SD? M-stämman inte bara röstade för tiggeriförbud utan anser att den som tigger ska straffas med böter. Som han eller hon ska tigga ihop till? Och få nya böter? Eller? 

M säger sig har röstat för ett tiggeriförbud av omsorg om tiggarna naturligtvis. Vad blir nästa steg? Att man förbjuder fattigdom eller vissa behandlingar av sjukdomar? Vad blir morgondagens förbud?

Tiggarna på våra gator är ett mer komplext problem och kan inte lösas med ett tiggeriförbud.

Diskrimineringen är ursprungligen ett resultat av att romerna hölls som slavar åt rumänska bönder och hantverkare helt fram till 1860-talet. Avskaffandet av planekonomin ledde under 1990-talet till att miljontals jobb försvann, massarbetslöshet uppstod i Rumänien och därmed en förnyad rasism, hatet mot romerna blossade åter upp. 

En diskriminering som ofta tagit sig blodiga uttryck i Rumänien och Bulgarien. En rad människorättsorganisationer som verkar i länderna har skrivit sedan början av nittiotalet om att angreppen på romerna plötsligt åter igen tagit fart. 1991 skrev Helsinki Watch följande i sin rapport Destroying Etnic Identity: The Persecution of the Gypsies in Romania August 1991 A Helsinki Watch Report:
 
”Romer i Rumänien har de senaste 20 månaderna efter Nicolae Ceausescus fall blivit mål för ständigt våldsammare anfall. Deras hem har blivit vandaliserade och nerbrända, de själva har blivit slagna av medborgargarden, de har blivit arresterade och slagna i polisförvar, de har blivit jagade ut ur den ena byn efter den andra, ofta utan möjlighet att återvända. Romer har förlorat sina liv, sin egendom, sin säkerhet.”

Har tidigare varit med och skrivit en artikel  Vi anser att det är Oacceptabelt att Moderaterna förespråkar tiggeriförbud

Sverige: Tiggeriförbud strider mot mänskliga rättigheter, protestera nu! 

Lev och må

Britt-Inger

Charlotte Wickman pratar om utredningen av ett romskt center

Tidigare har det tillsatts en Utredning om inrättandet av ett romskt center och nu publiceras inspelningen av det mötet på Romanofolkets blogg.

Frågan om ett romskt center väcker mycket känslor och många frågor ibland minoriteten romer. En del av dessa frågor besvaras kanske i detta youtube klipp från det möte där Charlotte Wickman pratar om deras arbete med utredningen.

Se inspelningen här

Lev och må 

Britt-Inger

Nytt projekt: Boktankar arbetsmetoden - De ofrivilligt åsidosatta

Foto Britt-Inger Hedström Lundqvist

Nu har jag samlat ihop det mesta av min litteratur och tagit med mig den till jobblägenheten. Tänker att istället för att sitta och glo på tv så ska jag börja kolla på mitt och Ann Hellmans nya projekt.

Projektet kommer bli en uppföljare på boken Dinglarens väg-Vorsnos drom den här gången kommer vi beskriva vår arbetsmetod tillsammans med berättelser och foton från/av resandefolket.

I vårt arbete med Dinglarens väg-Vorsnos drom la vi oss i vinn om att så många som möjligt skulle tillhöra resandefolket. Resultatet blev att av de 30 personer som totalt finns med i tillblivelsen av boken, allt från medförfattare till layoutare så 25 av de som är inblandade resande. Vi arbetade utifrån demokratiska principer och satte inkludering högt på dagordningen.

Allt tar sin tid, Dinglarens väg tog nästan tre år att färdigställa och då arbetade vi mycket intensivt det sista året. Vi har redan börjat få in lite material men behöver så klart mer. Vi efterlyser små anekdoter eller berättelser som vi kan använda oss av, foton eller andra bilder är också välkommet. Man får så klart vara anonym om man vill det.

Arbeta med det här nya projektet kommer vi genomföra på samma sätt som vi arbetade med Dinglarens väg. Vilket innebär att vi även denna gång kommer använda oss av den framgångsrika arbetsmetod som vi kommer beskriva i den nya boken. Men innan det arbetet är dags ska det samlas in en massa material, läsas en massa litteratur, välja beskrivningar, sammanställa, läsa igen och så vidare.

Finns det nåt förlag som är intresserad av att publicera? Eller finns det någon som vill skicka in en berättelse, bild eller nåt annat till oss, skriv till boktankar@gmail.com.

Några citat:
 
"Man känner sina löss på gången” är ett gammalt kärt uttryck. Vi resande känner oftast igen varandra utan ord, och vi välkomnar det vi ser"

"Genomgående är ju att man står sina barn nära, även om det finns undantag, men det finns det ju överallt."

Lev och må

Britt-Inger

Resandefolkets dag den 29 september

Kom och var med å fira!

Vi är romer på Västerbottens museum

Utställningen Vi är romer öppnar på Västerbottens museum i Umeå

Söndag 17 september 2017,

kl. 14:00 till kl. 15:00

i Umeå

Utställningen Vi är romer berättar om romers vardag och historia. Om 500 år av utanförskap, tältliv, aktivism, glädje, traditioner, musik, och framtidshopp.
Vi är romer bygger på intervjuer, foton och filmer gjorda med eller av romer. Utställningen beskriver också vandringen från Indien till Europa, språk och kulturarv.
Utställningen visas på Västerbottens museum i Umeå från 17 september 2017 - 15 april 2018.
Läs mer om Västerbottens museum på www.vbm.se
Läs mer om utställningen Vi är romer

Jag kommer vara en av de som talar på söndag.

Välkomna dit

Britt-Inger

RUNG vill att regeringen tillsätter en sanningskommission

RUNG och sanningskommissionen 

Kan Norge skapa en sanningskommission så vore det väl skam om inte Sverige också kan göra det.

– Det kan inte stanna vid att en vitboken och tro att ska vara nöjda och glada. Brottet som skett är mycket större än så, säger Linda Lundqvist ordförande för RUNG.

I 500 år har folkgrupper i Sverige blivit utsatt för etnisk rensning, "tattarinventeringar”, tvångssteriliseringar med direkt hänvisning till rasmässiga särdrag, tvångsomhändertagande och placeringar av barn förutom flera andra övergrepp. Dessa övergrepp är fortfarande ett öppet sår bland många resande. Det är uppenbart att Sverige i myndighetsbeslut, statliga utredningar, politiskt agerande och bemötande av resande och romer handlade om grupperna var oönskade i det svenska samhället.

Kurt Magnusson, RUNG, blev omhändertagen som fyraåring. Hans bild är klar: Vi blev omhändertagna för att man skulle utrota vårt folk, vi blev omhändertagna för att vi var av en annan ”ras”, vi var ”tattare”. Vi resandebarn har inte fått någon som helst ursäkt för det man gjort mot oss och vårt folk, det finns inget om vår historia i läroböckerna. Vi resandebarn finns inte ens med i ”Vitboken” trots att man, genom att omhänderta oss, försökte utrota resandefolket. 

Myndigheterna tvångsplacerade resandefolkets barn på barnhem och i fosterhem, där förbjöds barnen att ta del av sin identitet som resande och prata sitt språk. Lagarna som skapades var till för att förhindra möjligheten till försörjning, till exempel förbud mot att förflytta sig längs vägarna utan försörjningsbevis, och förbud mot att vistas mer än några veckor på samma ort.

Efter århundraden av strukturell rasism, etnisk rensning och raslagar är det på tiden att Sverige tillsätter en oberoende sanningskommission för att göra upp med sina övergrepp på resande och romer. Om resande och romer som grupp ska kunna läka sina sår behövs en sanningskommission. 

En sanningskommission som bör bestå av representanter för samtliga riksdagspartier, utom SD, människorättsorganisationer, historiker, etnologer och andra sakkunniga. Men framförallt allt av representanter för resande och romer.

Resandefolkets historia är också en del av Sveriges historia. Men under den senare delen av 1900-talet har myndigheterna bedrivit en assimilationspolitik, som lett till att gruppen har förlorat sin kultur och sitt ursprungliga sätt att leva.

Enda sättet att komma till rätta med detta är att det tillsätts en sanningskommission som kan gå till botten med de övergrepp som myndigheter har gjort både på riks- och lokalplanet.

Forskarnätverket "Romers och resandes historia iNorden", menar att vitboken om statens förhållande till romer och resande, som regeringen presenterade, borde följts av sanningskommission. Även "Delegationen för romska frågor" presenterade i sin utredning krav på en sanningskommission. Något som uteblivit.

Att det inte räcker med en vitbok, är vi många som anser. 

Vitboken är skriven av den stat som i över 500 år har bedrivit etnisk rensning på de grupper som boken handlar om. Sverige skapade världens första rasbiologiska institut 1921. Efter att ha mätt och kategoriserat befolkningen skapades en handlingsplan för att skapa genetiskt utrymme för den nordiska rasen på bekostnad av ”lappar, zigenare och tattare”.

Det finns ett moraliskt och etiskt värde i att en kommission granskar detta arv som är ett historiskt trauma hos dagens resande och romer. FN:s Folkmordskonvention definierar folkmord som gärningar begångna med uppsåt "att förgöra helt eller delvis en nationell, etnisk, raslig eller religiös grupp", genom att:

• Döda medlemmar av gruppen.
• Förorsaka allvarlig kroppslig eller mental skada på medlemmar av gruppen.
• Avsiktligt skapa sådana levnadsförhållanden för gruppen som förmodas åstadkomma dess fysiska utrotning i sin helhet eller i delar.
• Införa åtgärder som förhindrar födslar inom gruppen.
• Tvångsöverföra barn från gruppen till en annan grupp.

Sverige har gjort sig skyldiga till 4 av 5 punkter mot den romska minoriteten. Det är på hög tid att myndigheterna gör upp med detta mörka förflutna på allvar.

Styrelsen RUNG