Demokratiskt alibi?

Foto Linda Lundqvist

Det finns en hel massa olika insatser som görs för minoriteten romer idag. Det skapas olika referensgrupper och det görs utredningar. Vilket jag tycker är bra och behövligt. 

Det jag däremot reagerar på är att det sägs att romerna ska vara med, inte att vi ska äga den egna frågan, vi ska finnas med som några slag marionetter. Vi ska sitta i referensgrupper och vi ska nomineras och vi ska väljas. Men när nomineringarna och ansökningarna kommer ut (om de ens kommer ut) så sent att bara de redan invigda har en chans att föreslå eller söka är det nåt som är fel. 

Myndigheter kan inte hålla på att på att åsidosätta demokratin genom att lägga ut om olika uppdrag så sent att ingen hinner söka. Att göra så är bara ett sätt att skydda sig själva och kunna säga att man uppfyllt de demokratiska åtagandena. Att vi i minoriteten sen tillåter det är nästan ändå värre. 

Vi lever i ett demokratiskt land och ändå så tillåts de som bestämmer tumma på de demokratiska spelreglerna med allas goda minne.

Det måste finnas en rimlig tid för minoriteten att hinna fråga folk innan man föreslår eller nominerar en person till ett förtroendeuppdrag. Och det gör det inte alltid idag. Inte nog med att förfrågningarna kommer ut sent, det skickas också bara ut till redan invigda. Detta skapar en elit av aktivister som finns med på alla möten. 

Det handlar inte om att de som redan finns med inte är insatta och kompetenta utan att vi missar så många andra som skulle kunna tillföra så mycket mer. Vi tappar bredden och försvagar minoriteten genom att tappa dessa engagera människor. 

Foto Linda Lundqvist

Om man gör en sökning med orden, minoriteten romer referensgrupp, och letar efter vilka personer som sitter med i referensgrupperna så har man svårt att hitta namn på dessa. Offentlighetsprincipen åsidosätts för oss i minoriteten romer, vi kan delta utan att våra namn syns och finns. 

Genom att säga att vi inte vill att våra namn ska synas tillåter vi också makten att ha ett övertag på oss. Vi vill vara med och bestämma, men vi vill inte att någon ska veta om det. 

Det är ett demokratiskt problem när det alltid blir samma som väljs och som finns med. Detta sker när vi i minoriteten tillåter de olika instanserna att välja personer som de redan känner eller som de som redan är inne rekommenderar. Vi tillåter på så sätt ett åsidosättande av den demokratiska processen. Vi skapar en stab av romska elittyckare som ibland inte ens infinner sig på de möten där de ska representera. Vi missar massor av kompetenta människor samtidigt som vi tillåts mörka med vårt engagemang och därmed ger vi bort vår egenmakt till utomstående. 

Jag skriver ”vi” för jag tillhör minoriteten romer och delvis den skara av personer som blir tillfrågad om att delta i olika sammanhang. Men det gör mig inte blind för den orättvisa som systemet utgör. Vi som finns med och representerar minoriteten förlorar inte bara trovärdigheten hos de om ingår i minoriteten, vi säljer också ut vår egenmakt. 

Om vi någonsin ska kunna äga vår egen fråga så måste vi stå för att vi deltar. 

Hur ska vi annars kunna driva våra frågor om vi hela tiden duckar bakom myndigheten. 

"Det är oerhört viktigt att samråden får tydliga resultat och att de nationella minoriteterna själva upplever att de har ett reellt och effektivt inflytande.”
Christina Johnsson

Vi skapar ett övertag hos myndigheterna som arbetar med ”våra” frågor. De kan välja de personer som de upplever gagnar det de ska avhandla. Hur mycket medbestämmande har vi då i våra egna frågor? Och kan vi någonsin ta saken i egna händer om vi inte vågar stå för vilka vi är och att vi sitter med i olika möten? Hur mycket demokrati blir det i de olika valen som görs egentligen.

Idag äger och driver olika myndigheter våra frågor. Personer som inte ingår i minoriteten romer är anställda för att arbeta med oss och våra frågor. Det är få romer som arbetar med de egna frågorna och vi skriver 2017. Vi sitter i referensgrupper som nåt slags alibi för de som är anställda. 

Det går framåt, men det går för sakta och det har vi i minoriteten en del i. 

Jag anser att vi måste stå för att vi arbetar med våra frågor om vi ska få någon som helst trovärdighet både hos myndigheterna och hos folket som ingår i minoriteten. Vi måste öka på transparensen och ställa krav på att alla fem grupperna är representerade. 

Ska vi någonsin kunna driva vår sak och våra frågor kan vi inte ducka bakom någon annan. Vi ska ställa krav på myndigheterna att skicka ut sökningarna till olika uppdrag brett och i tid. Vi måste öka bredden i engagemanget. Vi ska ställa krav på att få vara med och driva våra egna frågor på riktigt, inte bara som, ibland, anonyma åskådare eller ett demokratiskt alibi. 

Lev och må

Britt-Inger