Linda Lundqvist har tidigare varit krönikör i tidningen Arbetaren, ledarskribent i gatutidningen Dik Manusch, författare och debattör.
Linda skrev en artikel i gatutidningen Dik Manusch som fortfarande är aktuell.
Liksom i andra svenska städer finns ett läger i Umeå där romer
från Rumänien bor. De lever på att tigga, men skulle hellre arbeta.
– Jag är en människa, precis som alla andra, men folk
behandlar mig sämre än en hund. Hundar spottar man inte på när de tigger.
Han heter Victor och är 20 år gammal. Han ser proper ut. Snygg huvtröja, ett
par välsittande byxor, och ganska moderna gympadojor. Han ser ut som vilken ung
kille som helst.
Det går inte att veta bara genom att titta på honom att kläderna han har på
sig är de enda han äger, och att han på sin storlek 42-fötter har ett par skor
som är storlek 39. Dessa kläder är det han har på sig när han sover i skjulet
på nätterna i utkanten av Umeå.
Umeå är kulturhuvudstad i år, men alla kulturer får inte plats. Den romska
kulturen som Victor representerar finns ingenstans att ta del av. Fast han
tillhör en av landets fem romska minoriteter. Han är en nyanländ rom.
Victor försörjer sig genom att sitta på knä utanför en
matvaruaffär. Första gången jag träffar honom är han väldigt sjuk. Han är
förkyld, och har jätteproblem med bihålorna, och har ganska hög feber.
Jag köper en ask paracetamol på en mack i närheten åt honom. Så futtigt och
otillräckligt. Han blir jätteglad, tar en tablett, och sen vänder han sig om
och ger varsin tablett till tre äldre kvinnor med ont i ryggen.
– De är mina släktingar, berättar han. Familjen är allt.
Han sitter på knä utanför en affär för att förtjäna dina sympatier, så att
han kanske kan få lite av din växel. Det är så han får mat på bordet.
– Det spelar ingen roll om man kommer från Sverige, Afrika eller Rumänien,
om man är rom eller bonde, säger han.
– Alla är vi människor, och alla gör vi vårt bästa för att ha ett bra liv,
och bli lyckliga. Helst hade jag velat ha ett jobb. Men jag har ju ingen
utbildning. Fast jag var bäst i klassen de åren jag gick i skolan!
– Män på stan skriker ibland åt mig att jag är en jävla zigenare, och att
jag borde åka hem. En del som är arga skriker åt mig att skaffa mig ett jobb.
Jag brukar fråga om de har ett åt mig. Jag vill ju inte tigga. Jag vill inte
behöva be om saker. Jag vill stå rak i ryggen. Jag vill tjäna egna pengar och
kunna ge min familj ett bra liv.
Han berättar att han har en liten dotter. Jag berättar att
jag har en son. Han säger genast att de nog inte kan träffas, för att de då
kommer att bilda familj när de blir äldre, man vet ju hur ungdomar är!
En äldre släkting till Victor lägger sig i samtalet, och berättar om
kvinnorna i deras familj. Matriarkerna. Hur de stolta står upp trots rasismen i
Rumänien, och i Sverige. Hur de alltid ser till att det finns mat. Jag frågar
mannen vad han heter.
– Victor, säger han och skrattar. Minst en man i varje generation heter
Victor i vår familj.
Många är sjuka i lägret, men stämningen är bra. Jag blir bjuden på ett sött
svagt kaffe, och får höra berättelser om rasism, om medmänsklighet, om
familjemedlemmar, och om kyla och sjukdomar.
Vi pratar politik, berättar historier och solar sittande i bilsätena som
står på marken. De är urlyfta ur en minibuss längre bort som sex män sover i på
nätterna.
Elisabeta som kom till lägret för två dagar sedan känner
igen mig från sitt förra besök i Sverige, och skriker rakt ut när hon ser mig.
Hon kastar sig runt halsen på mig, kramar om mig ordentligt, och sen får jag en
rejäl utskällning för min nya frisyr och hårfärg.
– Du som var så fin Linda!
Sedan berättar hon om hur hon ensam åkt till Sverige den här gången. Hennes
son som var med förra gången har blivit ordentligt sjuk, och hennes man har
stannat hemma med honom och de yngre barnen. Det är bara hon och hennes mamma
nu.
Jag kramar om hennes mamma också. En liten skinntorr tant med stor
livserfarenhet, och många berättelser jag inte kan ta del av.
Vi har inte så mycket gemensamt språk, men hon nyper mig ibland i sidan, och
skrattar gott åt min förvirring när jag försöker blanda mellan att prata
svenska, engelska och romani.
När hon försöker resa sig upp så måste jag hjälpa henne. Hon sitter på knä
på en bit wellpapp på dagarna. När hon suttit där några timmar måste hennes
dotter lyfta upp henne, för lederna har slutat samarbeta. Allt för att
barnbarnen ska få gå i skola.
Victor skrattar mycket. Han är en jävligt intelligent ung
man. Vi planerar en föreläsning ihop, där han ska prata om hur det är att vara
tiggare i Umeå, och varför han bor i ett skjul i Sverige istället för med fru
och barn i Rumänien.
– De som blir arga på oss förstår inte, säger han. De förstår inte hur det
är att vara hatad på grund av sitt ursprung. Jag är zigenare. De säger att vi
har en boss bland tiggarna, som tar våra pengar. Men det är bara jag som är
maffiaboss, säger han, skrattar och tar mina solglasögon.
– Jag är ganska lik Brad Pitt, va? säger han sedan och flinar.
Vi pratar lite om ordet zigenare. För de äldre är det ett skällsord, och de
skulle aldrig använda det. Victor säger att för honom spelar det ingen roll.
– Folk kallar mig zigenare hela tiden. Jag är väl en zigenare då. Det spelar
väl ingen roll. Alla är ju människor, alla har samma värde och är lika inför
Gud. Men jag säger inte så när min mamma hör.
Linda Lundqvist