onsdag 20 december 2017

Linda skriver: Du är så lik mig sa mormor

 ”Det finns ingen jag hellre skulle likna.”

Min mormor skulle hyra ut sitt hus på -90talet. Kvinnan som kom såg ut att ha levt ett hårt liv. Hennes man var visst på ”semester”, men skulle komma hem om en månad och åtta dagar sa hon. De hade några barn. Tonåringar och halvvuxna. Mormor skrev ett hyresavtal med kvinnan, och när familjen lämnat huset frågade jag hur hon tänkte. Varför välja att hyra ut sitt hus till människor som uppenbarligen skulle få problem att betala för det? En missbrukande kvinna med en man på kåken? Mormor tittade på mig, lite strängt.

– De måste väl också få bo någonstans? De är ju också människor?
– Ja, men måste de bo hos dig?
– Vem skulle annars hyra ut till dem hade du tänkt?


Jag tänkte på alla hennes tidigare hyresgäster hon haft. En del av dem hade inte betalat någon hyra alls, en del sov bara några nätter. Jag hade som den tonåring jag var trott att mormor inte förstod, att hon var naiv. Men hon visste precis vad hon gjorde.

Nu är mormor gammal. Hon är 87 år. Hon har inte längre något hus att hyra ut, eller någon liten friggebod att låna.

Hon orkar inte ha människor i nöd boende hemma hos sig som det har varit innan i hela hennes liv. Fosterbarn såväl som hemlösa missbrukare. Så nu samlar hon istället in kläder och husgeråd åt kvinnorna som tigger i staden där hon bor.

– Vi ska väl hjälpa våra egna först, mumlar en kärring i hissen åt mormor. Och mormor ler lite. Det krävs mer än ett ilsket mummel från en människa, som inte vet någonting, för att få mormor ur balans. De flesta som berättar, för människor som min mormor, vem hon ska ”hjälpa istället” är inte alls aktiva med att göra världen lite bättre.

Den som spottar på en människa, är också mest trolig att spotta på en annan människa. Det är nämligen så det förhåller sig.

På samma sätt som den som låter en vilsen tonåring sova över i ens hem är den som är mest trolig att öppna sitt hem för andra människor i nöd.

Medmänsklighet diskriminerar inte. Det är också därför det känns så självklart när Sverigedemokraterna som så gärna vill ”hjälpa våra egna först” är med och skär ner för pensionärerna i Sverige, och försämrar för arbetslösa och sjukskrivna. En någorlunda empatisk människa ser hunger och tänker ”mat är lösningen”. Inte hårdare straff och högre murar.

– Du är så lik mig, säger mormor när jag fått in en arg artikel om alla barns rätt till skolgång i lokaltidningen.

Det är en komplimang med tyngd i. Det finns ingen jag hellre skulle likna

Linda Lundqvist

fredag 15 december 2017

Linda skriver: Jag är en människa

Linda Lundqvist har tidigare varit krönikör i tidningen Arbetaren, ledarskribent i gatutidningen Dik Manusch, författare och debattör.

Linda skrev en artikel i gatutidningen Dik Manusch som fortfarande är aktuell.



Liksom i andra svenska städer finns ett läger i Umeå där romer från Rumänien bor. De lever på att tigga, men skulle hellre arbeta.

– Jag är en människa, precis som alla andra, men folk behandlar mig sämre än en hund. Hundar spottar man inte på när de tigger.

Han heter Victor och är 20 år gammal. Han ser proper ut. Snygg huvtröja, ett par välsittande byxor, och ganska moderna gympadojor. Han ser ut som vilken ung kille som helst.
Det går inte att veta bara genom att titta på honom att kläderna han har på sig är de enda han äger, och att han på sin storlek 42-fötter har ett par skor som är storlek 39. Dessa kläder är det han har på sig när han sover i skjulet på nätterna i utkanten av Umeå.

Umeå är kulturhuvudstad i år, men alla kulturer får inte plats. Den romska kulturen som Victor representerar finns ingenstans att ta del av. Fast han tillhör en av landets fem romska minoriteter. Han är en nyanländ rom.

Victor försörjer sig genom att sitta på knä utanför en matvaruaffär. Första gången jag träffar honom är han väldigt sjuk. Han är förkyld, och har jätteproblem med bihålorna, och har ganska hög feber.
Jag köper en ask paracetamol på en mack i närheten åt honom. Så futtigt och otillräckligt. Han blir jätteglad, tar en tablett, och sen vänder han sig om och ger varsin tablett till tre äldre kvinnor med ont i ryggen.

– De är mina släktingar, berättar han. Familjen är allt.
Han sitter på knä utanför en affär för att förtjäna dina sympatier, så att han kanske kan få lite av din växel. Det är så han får mat på bordet.

– Det spelar ingen roll om man kommer från Sverige, Afrika eller Rumänien, om man är rom eller bonde, säger han.

– Alla är vi människor, och alla gör vi vårt bästa för att ha ett bra liv, och bli lyckliga. Helst hade jag velat ha ett jobb. Men jag har ju ingen utbildning. Fast jag var bäst i klassen de åren jag gick i skolan!

– Män på stan skriker ibland åt mig att jag är en jävla zigenare, och att jag borde åka hem. En del som är arga skriker åt mig att skaffa mig ett jobb. Jag brukar fråga om de har ett åt mig. Jag vill ju inte tigga. Jag vill inte behöva be om saker. Jag vill stå rak i ryggen. Jag vill tjäna egna pengar och kunna ge min familj ett bra liv.

Han berättar att han har en liten dotter. Jag berättar att jag har en son. Han säger genast att de nog inte kan träffas, för att de då kommer att bilda familj när de blir äldre, man vet ju hur ungdomar är!
En äldre släkting till Victor lägger sig i samtalet, och berättar om kvinnorna i deras familj. Matriarkerna. Hur de stolta står upp trots rasismen i Rumänien, och i Sverige. Hur de alltid ser till att det finns mat. Jag frågar mannen vad han heter.

– Victor, säger han och skrattar. Minst en man i varje generation heter Victor i vår familj.
Många är sjuka i lägret, men stämningen är bra. Jag blir bjuden på ett sött svagt kaffe, och får höra berättelser om rasism, om medmänsklighet, om familjemedlemmar, och om kyla och sjukdomar.
Vi pratar politik, berättar historier och solar sittande i bilsätena som står på marken. De är urlyfta ur en minibuss längre bort som sex män sover i på nätterna.

Elisabeta som kom till lägret för två dagar sedan känner igen mig från sitt förra besök i Sverige, och skriker rakt ut när hon ser mig. Hon kastar sig runt halsen på mig, kramar om mig ordentligt, och sen får jag en rejäl utskällning för min nya frisyr och hårfärg.

– Du som var så fin Linda!
Sedan berättar hon om hur hon ensam åkt till Sverige den här gången. Hennes son som var med förra gången har blivit ordentligt sjuk, och hennes man har stannat hemma med honom och de yngre barnen. Det är bara hon och hennes mamma nu.

Jag kramar om hennes mamma också. En liten skinntorr tant med stor livserfarenhet, och många berättelser jag inte kan ta del av.

Vi har inte så mycket gemensamt språk, men hon nyper mig ibland i sidan, och skrattar gott åt min förvirring när jag försöker blanda mellan att prata svenska, engelska och romani.
När hon försöker resa sig upp så måste jag hjälpa henne. Hon sitter på knä på en bit wellpapp på dagarna. När hon suttit där några timmar måste hennes dotter lyfta upp henne, för lederna har slutat samarbeta. Allt för att barnbarnen ska få gå i skola.

Victor skrattar mycket. Han är en jävligt intelligent ung man. Vi planerar en föreläsning ihop, där han ska prata om hur det är att vara tiggare i Umeå, och varför han bor i ett skjul i Sverige istället för med fru och barn i Rumänien.

– De som blir arga på oss förstår inte, säger han. De förstår inte hur det är att vara hatad på grund av sitt ursprung. Jag är zigenare. De säger att vi har en boss bland tiggarna, som tar våra pengar. Men det är bara jag som är maffiaboss, säger han, skrattar och tar mina solglasögon.
– Jag är ganska lik Brad Pitt, va? säger han sedan och flinar.

Vi pratar lite om ordet zigenare. För de äldre är det ett skällsord, och de skulle aldrig använda det. Victor säger att för honom spelar det ingen roll.

– Folk kallar mig zigenare hela tiden. Jag är väl en zigenare då. Det spelar väl ingen roll. Alla är ju människor, alla har samma värde och är lika inför Gud. Men jag säger inte så när min mamma hör.

Linda Lundqvist

lördag 9 december 2017

#metoo ostoppbart


Vilken tsunamivåg av #metoo som sveper fram och städar upp i gammal skit som legat och grott under många år. En sällan skådad sammanhållning hos kvinnor som enats kring att nu får det vara nog.

Jag läser artiklar som förringar metoo rörelsen och säger att nu räcker det väl. Hundratusentals kvinnor har startat ett ostoppbart uppror mot manlig gränslöshet. Nu har vi satt ner foten och accepterar inte längre härskartekniker eller sexuella övergrepp, och allt där i mellan som uppstått när manlig maktutövning skapar en rutten atmosfär.

Jag hör röster som säger inte alla män och att män är också drabbade. Och självklart är det så. Men nu är det kvinnorna som startat rörelsen, det är vi som gjort upproret och är i centrum. Den här gången får ni drabbade män dra nytta av vår resa och stötta oss, för så klart ska ingen behöva utsättas för sexuella trakasserier eller maktutövande. Till er som säger inte alla män vill jag bara säga att det är ni som inger hopp om möjlig förändring. Ni och de män som inser att  de gamla sunkiga kulturer är fel och gör sig till en del i att förändra till det bättre. Att ändra gamla strukturer kräver att många drar åt samma håll så häng med på resan.

Det finns en massa olika sätt att kunna stötta upp alla de kvinnor som idag vill få ett slut på härskartekniker och sexuella övergrepp. Se bara på alla dessa modiga initiativ från alla de yrkesutövande människor, det är närmare hundra grupper som gått samman (eller i alla fall över 60 just nu) för att gemensamt avgöra hur vågen av protester och önskan av förändring bäst ska kunna komma till rätta.

Det är bara att jubla! För det är nu det händer! Det borde egentligen inte finnas ett behov av uppropen utan det är faktiskt en skam för vårt land. Men nu gör det gör det och det är nu vi sopar de undan alla argument om att det strukturella förtrycket mot kvinnor inte existerar i världens mest jämställda land.

För ett tag sedan fick jag ett samtal av ett av våra extra barn hon hade blivit utsatt på jobbet av en kollega. Han hade trakasserat henne sexuellt. Ingen rolig upplevelse. Vi pratade och pratade och pratade igen.

Så tog hon tag i saken, bestämde riktning och gick vidare med det. Jag är så stolt över henne. Stolt över att hon orkade stå upp för sig själv, orkade stå emot trycket och vågade driva saken vidare. Det var inte enkelt och hon fick inte det stöd hon hade behövt från arbetsgivaren. Förövaren (mannen) fick ett bättre jobb och hon erbjöds en lägre befattning som lösning på problemet. Hon drev vidare, och även om hon förlorade på ett plan (vilket är åt helvete) så vann hon på ett annat. Hon stod upp för sig själv och visade att det är inte rätt att tillåta män att behandla kvinnor som de vill. Hon gjorde skillnad.

Gamla invanda kulturer är svåra att bryta men nu är det nog bara för företag och människor att hänga med för nu går det fort. Tystnaden bryts och respekt krävs och ju större man är ju tyngre faller man. En tsunami går inte att stoppa och #metoo har kommit för att stanna. #metoo kommer att förändra gamla härskande kulturer som har fått råda i tysthet i så många år.Vi är alla en del i att forma framtiden, en del mer än andra.

Lev och må
Britt-Inger


fredag 1 december 2017

Jag har DNA-testat mig


Jag har gjort ett DNA-test, spännande värre. Från början fick jag ca 2300 träffar som jag matchades med. Nu har jag nästan 2500. Jag har blivit kontaktad av flera personer, både kända och okända som jag är släkt med. Det senaste mailet kommer från kommer från USA.

Det är tur att jag har en som hjälper mig för det här är verkligen en hel vetenskap.

Mitt DNA-test ligger Family Tree. Ska nu försöka lära mig att navigera och ta hand om mitt träd också.

Lev och må
Britt-Inger