tisdag 13 mars 2018

Dysfunktionella familjer ett livslångt handikapp

Jag satt i bilen på väg till jobbet för ett tag sedan och lyssnade på radion. Växlade mellan kanalerna när en dokumentär fångade min uppmärksamhet. Den handlade om Barnen i Nordiska motståndsrörelsen.
Det som slog mig när jag lyssnade på dokumentären är att de här barnen är utsatta för samma fenomen som barn som växer upp i ett hem med missbruk eller i hem som på andra sätt är dysfunktionella.

Jag har arbetat med barn och ungdomar hela mitt vuxna liv och sett hur ett dysfunktionellt hem påverkar barnen som växer upp där. När jag läste till Etnolog skrev jag en B-uppsats om barn som växer upp i missbruk. Den heter Kaka söker maka ELLER det suger. En studie om barn i familjer med missbruk. 
I den kan man se att det finns många paralleller mellan barn till missbrukare och barn som växer upp i andra dysfunktionella hem.

I uppsatsen skriver jag om identitet. 

"Identitet
Barn som lever med missbruk i familjen har förlorat sin identitet. Ett barn till en alkoholist saknar också ålder, eftersom samma saker gäller oavsett om man är fem eller trettiofem menar Woititz.[19] Symptomen som vuxna barn visar upp kan kallas för överlevnadsstrategier och är inte unika för vuxna barn till alkoholister utan gäller för alla som vuxit upp i dysfunktionella familjer. De är rädda för människor, speciellt auktoritetsgestalter dessutom så isolerar de sig. De söker ideligen andras godkännande och förlorar ofta sin egen identitet på vägen. Vuxna barn vill ideligen vara andra människor till lags och uppför sig dessutom olika beroende på vem de pratar med. Problemet är att beter man sig så en längre tid så tappar man till slut sin egen identitet. Ofta blir barn till alkoholister själva alkohol- eller drogberoende och/eller så gifter de sig med missbrukare. De kan även dras till andra missbrukarbeteenden som arbetsnarkomaner, spelberoende och matberoende och är beroende av upphetsning, uppståndelse, oro och spänning."

Missbruk och dysfunktionella familjer är handikappande.   
Att man som barn påverkas av den miljö man växer upp i är inte så konstigt det har mina barn också gjort. Att som barn växa upp i en dysfunktionell familj påverkar därför så klart barnets tankesätt och omvärldssyn och det skiljer sig från andra barn. Det går att likna det vid ett slags handikapp eftersom barnen ibland får problem med att förstå andra människor med ett sunt fungerande känsloliv. Detta går också åt det andra hållet, den som vuxit upp i en normalstörd familj har svårt att förstå de andra barnen. Det är som om de kommer från två olika världar.

Barnen i den här störda miljön lever inte sin barndom utan de överlever den.
En av de mest destruktiva sakerna med att växa upp i en dysfunktionell familj är att barnen inte lär sig eller förstår vad som är bra för dem eller inte.  När det gäller barn och uppväxt handlar mycket om att söka sin identitet och även barn i normalstörda familjer kan ha svårt med detta. Det som gör det extra svårt för barnen i den dysfunktionella familjen är att de har inga vuxna som kan visa dem vägen eller vara riktmärke åt dem för att visa vad som är det rätta utifrån samhällets normer.

Livslång påverkan.
En av mina informanter i uppsatsen konstaterar "att konsekvenserna av att leva i ett hem med missbruk påverkar barnen långt upp i vuxen ålder eller som hon uttryckte det ”det lever sitt tysta liv effekterna av barndomen och verkar ibland i generationer”. Att barnen förlorar sin barndom är något som är återkommande i både litteratur och intervjuerna." Något som gäller för alla barn från dysfunktionella hem. 

"Att behöva bli vuxen för tidigt och inte få leka på samma sätt eller kunna ta hem kompisar som andra barn inverkar givetvis på vuxenlivet. För det är i leken vi provar, formar och skapar tilliten och relationerna till andra människor. Om man som barn inte får tillgång till sin barndom utan ska ta hänsyn, tassa på tå, uträtta ärenden, leta efter mamma, passa syskonen och bevara familjehemligheten så säger det sig självt att det påverkar ett barn att växa upp på det sättet. I intervjuerna kommer det fram att som vuxna anser barnen att de skulle inte ha behövt bo kvar i hemmet. Även om föräldrarna och barnen själva oftast vill bo kvar. Barnen måste få en chans att få ordning och reda på sina liv eller som en av intervjupersonerna uttryckte det ”få reda på hur det kan vara att växa upp i en normal familj utan missbruk”."

Det är det viktigt att komma ihåg att olika barn har olika överlevnadsstrategier. Och att alla barn är olika därför måste man hela tiden se till barnets bästa. Att ingenting göra för barnen borde inte vara ett alternativ och att bara låta det dysfunktionella styra barns vardag är varken rätt mot dem eller deras framtid. 

Lev och må
Britt-Inger




fredag 9 mars 2018

Historisk fattigdom och klass

Uppsala. Rasbiologiska institutet
Jag har tidigare gjort inlägg och frågat, har vi glömt vår historia och då i samband med Resandefolket där jag beskrivit hur det såg ut på 30-40 talet. Ett område där okunskapen är stor. Sverige startade som första land i världen ett rasbiologiskt institut där folk mättes och kategoriserades. När det var klart skapade de en handlingsplan för att gynna det ljushåriga, blåögda och nordiska. Hitler hade sina ideal här uppe i norden och i de idealen ingick inte "tattare, zigenare och lappar" så de skulle åtgärdas.

Privat bild
Det skapades insamlingar och det första registret som gjordes i landet var av resande "tattarregistret", i ett senare skede gjordes också ett "zigenarregister" av romerna. Dessa register gjordes för att lätt kunna samla in de som skulle transporteras till koncentrationslägren när det var dags. Sverige var först i världen med att skaffa ett rasbiologiskt institut (se bilden ovan) som ligger i Uppsala. Vi leder också ligan på antalet steriliserade under den här perioden om man ser till innevånarantal. Kanske inte ett rekord att vara stolt över. 

Under andra världskriget sägs det att Sverige var neutralt. Ändå lät vi Tyska armén använda Sverige som genomgångsland för sina transporter till Norge. Men den svenska okunskapen handlar inte bara om dessa tider utan fortsätter långt fram i nutid. Okunskapen har enligt Dick Harrison, historieprofessor vuxit sig allt starkare. Under 60- och 70-talet ökade okunskapen mycket eftersom ringaktningen av historien då fick ett genomslag i skolan. Man skar helt enkelt ner på i undervisningen i historia och vi står här idag med ett tomrum där kunskap borde funnits.

- Det har resulterat i att svenskar kan mycket lite om sin egen historia. Många svenskar känner till mer om semesterorter vid Medelhavet än de vet om grannländerna Norge, Danmark och Finland. Man vet inte vilket parti som regerar i länderna och namnen på kungar eller presidenter är ofta helt okända. Det är bara att beklaga, men det är så det ser ut säger Harrison.

Det brister också i  historiken om den invandring som var en del i att bygga upp vårt välfärdssamhälle.

Sverige har haft en stor arbetskraftsinvandring fram till i alla fall 70- talet som varit en del i att bygga det samhälle vi har idag. Något att komma ihåg när det gäller vår nuvarande invandring när behovet av arbetskraft visar sig mer och mer.

- Sveriges stora politiska fråga idag är flyktingarna. Rekordmånga flyktingar kommer till Sverige och alla ser det här som ett problem. Om man har det minsta historiska perspektiv så ser man att det kom in lika många flyktingar på 90-talet i samband med kriget i det forna Jugoslavien. Men det har man glömt idag. Och det kom in otroligt många under andra världskriget och under efterkrigstiden för att inte tala om den invandring Sverige har haft tidigare, till exempel på 1600-talet. Men alla de här erfarenheterna om hur man integrerar människor förekommer aldrig i den politiska debatten. För politikerna har glömt bort de politiska erfarenheterna som finns, menar Harrison.

Denna historiska fattigdom skapar ett nytt elitistiskt tänkande. Vi tappar att människor är individer och elitismen börjar råda. Det handlar om att man anser sig stå över en annan grupp av individer. Vilket i sin tur leder till att inskränkthet och rasism kan börja gro i skuggan av den historiska fattigdomen. Vi har alla starka och svaga sidor oavsett kön, etnicitet o.s.v. där vår historia spelar stor roll.

Mycket av förändring i tänkandet handlar om att vi tappat vår historia och ser inte heller hur klass är en värdefull del av vår historia. Klass i sig verkar vara förknippat med skam och det verkar vara lättare att prata om status än klass i Sverige. Kanske beror det på att klass pekar på skillnader i makt mer än vad status gör. På nåt konstigt vis har det blivit fult och skamligt att prata om klass samtidigt som vi har mindre och mindre kunskap om vår historia.

Allt hänger ihop klass, historia, framtid och kunskap. Det är viktigt att veta sin historia så man inte upprepar samma misstagen som gjorts tidigare.

Det är så lätt att glömma historiken och vad andra kämpat sig till när man tar allt för givet och inte har kunskapen om kampen.
 
Lev och må
Britt-Inger

onsdag 7 mars 2018

8 Mars Kvinnokamp ett självklart ställningstagande


 

Den 8 mars är internationella kvinnodagen, alltså den dag som alla de som definierar sig som kvinnor är i centrum. Tanken är att kvinnors situation i världen ska uppmärksammas. Något som man kan tycka ska göras alla dagar i veckan. 

Starten
Det hela började i USA på ett protestmöte för textilarbeterskor i New York 1909. De hade samlats för att kämpa för bättre villkor och under mötet tog de ett beslut om en nationell kvinnodag för rösträtt. Kampen om den allmänna rösträtten och fred finns som en röd tråd genom hela den internationella kvinnodagens historia. 

Foto Linda Lundqvist
Det finns fortfarande mycket kvar att göra innan vi är ett jämställt samhälle. Det är t.ex. obegripligt att vi fortfarande hör kvinnor berätta om sina erfarenheter från vården, om hur de viftas bort, negligeras, klappas på huvudet och framför allt inte får rätt och tillräcklig hjälp. Det är illa nog att det mesta i den medicinska litteraturen är skrivet utifrån mannen som norm, varför man dessutom bagatelliserar kvinnors hälsoproblem är en gåta. Dessutom ses arbetet inom vården som ett kvinnoyrke och är därmed ett låglöneyrke. Löneskillnaderna en viktig fråga idag. Som om kvinnors insats är mindervärdig och därmed ska betala sig mindre. Detta gör att 8 mars är fortfarande en aktuell och viktig dag.
 
I Sverige såg kvinnodagen sitt ljus för första gången den 12 maj 1912.
Tidningen Morgonbris tyckte att de socialdemokratiska kvinnoklubbarna skulle hålla möten där rösträtten var en huvudfråga. Så kom första världskriget och fokus flyttades till kampen för fred. I Sankt Petersburg genomförde krigströtta kvinnor 1917 en stor demonstration för bättre levnadsförhållanden. I väst hade intresset för en kvinnodag däremot minskat, dagen förknippades med kommunismen.
Men det blev en nystart hösten 1945, Franska kvinnor, som varit medlemmar i motståndsrörelsen under kriget, bjöd in kvinnor från hela världen till en kongress i Paris. Tanken var att skapa en internationell organisation med fokus på fred och bekämpa fascismen. Women´s International Democratic Federation (WIDF) bildades och fick dessutom en konsultativ status i FN:s ekonomiska och sociala råd och Unesco.

Vi duger.
Vi ÄR och det räcker. Ska vi kunna gå framåt och skapa något nytt och bättre för framtiden måste vi hjälpas åt, inte diskutera vem som har rätt eller fel utan enas i det vi tycker lika. Lika lön för lika arbete, fred, mänskliga rättigheter osv.  
Tillsammans ska vi göra våra röster hörda, oavsett kön eller tillhörighet. Man kan inte älska alla men man kan acceptera varandra, det är inte viktigt att tro på ena eller andra sortens lösningar utan ska det bli något av måste vi göra det hela tillsammans och ibland på olika sätt. Alla behövs.

WIDF beslutade att 8 mars skulle vara kvinnornas kampdag.
Organisationen växte och fick många miljoner medlemmar världen över, särskilt i Afrika och Asien. I väst gick det trögare då organisationen fortfarande hade kommuniststämpel. Svenska kvinnors vänsterförbund har dock alltid varit medlem.
På 60-talet såg en ny kvinnorörelse dagens ljus i USA och Västeuropa, då främst bland radikala välutbildade kvinnorna. Fred var fortfarande ett ledord men även internationell solidaritet fanns med på dagordningen och mer individualistiska krav.
I Sverige streds det för fri abort, daghem och sex timmars arbetsdag och 8 mars var en naturlig kampdag för dessa strider.
FN ordnade 1975 en internationell kvinnokonferens i Mexiko på initiativ av WIDF. Parollerna var jämlikhet, utveckling och fred. På den konferensen föreslogs det att kvinnodagen den 8 mars skulle vara en internationell högtidsdag och sedan 1978 finns den även med på FN:s lista över sådana.

Samhället har INTE råd att INTE värdera kvinnor på samma sätt som män.
Samhället förlorar på att att vi kvinnor underskattas istället för att nyttja den otroliga resurs som kvinnor utgör och skapa ett jämlikt samhälle. Vi är fortfarande inte där och det behövs fortsatt förändring. Kamratskap bland oss kvinnor är kittet i mosaiken som ska bilda vägen framåt. Vi är lika mycket värda, oavsett hur olika vi är. Enade måste vi se till att vi blir likvärdigt behandlade med lika lön och möjligheten och att vi står upp för fred och mänskliga rättigheter.

Vi behöver inga gratulationer eller få höra hur duktiga vi är i arbetet för kvinnor utan vi behöver ett självklart ställningstagande för jämlikhet från alla håll.

Rossana Dinamarca 2015
”Den feministiska rörelsen är stark idag. Samtidigt är vi många som får känna på det sexistiska och rasistiska hatet. Vi ska backa varandra, vi ska hålla varandras händer och hjälpas åt att stå i fronten, men vi ska aldrig, aldrig tystna.”


Till sist vill jag uppmärksamma alla de vittnesmål som visade på en stor otrygghet bland kvinnor under #metoo- rörelsen och hoppas att den oron tas på allvar av våra politiker. Det har också lämnats förslag på åtgärder för ett jämställt och tryggare samhälle lagom till 8 mars.

Lev och må
Britt-Inger