Oberoende

Redaktör Britt-Inger Hedström Lundqvist: 

december 28, 2016

Nu är det juletider

Nu är det juletider. Tomten står på torget med sin stora gryta och vill att julflanörerna ska hålla den kokande. ”Skänk en slant och bidra till att minska fattigdomen!” säger tomten med ett leende. Människor ler tillbaka och lägger en peng i grytan. ”God Jul och Gud välsigne dig” skrockar tomten och håller sig om magen.

Människorna går vidare, julstressen finns där när de letar efter julklapparna till barnen, mormor, gubben, farfar och alla andra som ska få sitt och glöm för Guds skull inte svärmor. Många julklappar blir det, för att inte tala om julmaten som ska köpas in. Det är ett hiskeligt lagande av all mat som traditionen bjuder till jul, för att den sen ska slängas i soporna när ingen orkat äta upp den. I brådskan efter att ha skänkt pengar till de fattiga passerar människorna en tiggare utan att se den eller den fattigdom den står för.

Ångorna från tomtens gryta förblindade dem visst att tro att tomten som står på torget delar inkomsterna lika bland stadens fattiga. Som om han plötsligt skulle förvandlas till Karl Bertil Jonsson och dela ut tändstickstavlor på Bodens fästning till behövande och att det skulle göra julen mer mänsklig.

Nu är det juletider. ”Ho, ho!” säger tomten vid grytan, ”skänk en slant och bidra till att minska fattigdomen.” Människorna ler och lägger en peng.

Juletiden är en tid av gemenskap och tradition. Alla ska vara snälla mot varandra och vi ska på olika sätt hjälpa människor i nöd. Det skvalar julmusik ur alla högtalare, rött är färgen för dagen, det pyntas överallt och tänds ljus. Men ingen ser den hemlöse som pantar sina flaskor för att få mat.

Härbärgen och andra sociala inrättningar ger mat till de människor som inget har, till de som ingenstans har att ta vägen på julafton. Det är ett extra stort engagemang från dessa inrättningar denna dag. För några få timmar kan de fattiga glömma och drömma sig bort till en varmare och trevligare tillvaro. Innan kylan och verkligheten kommer i kapp.

Det blir några pepparkakor och en clementin på vägen innan man stänger för dagen. Kylan tränger sig på och trappuppgångens värme ger skydd för natten. Ett litet värmeljus, några pepparkakor och en clementin ligger snyggt på rad på det kalla golvet.

Ovanför i lägenheterna firas det jul. Det hörs barnaskratt samtidigt som tomten kommer in genom porten och ringer på. Barnen öppnar med skräckblandad förtjusning, tindrande ögon och stor förväntan. Inne dignar borden med ett överflöd av mat och under granen får det inte plats fler julklappar. Alla får sina julklappar och glädjen står högt i tak. Det tackas och bockas. Så ska tomten gå. Pappa går till frysen och hämtar sin Akvavit och bjuder tomten utanför dörren. Ja pappa tar sig en pruttare han med tillsammans med tomten som redan tog snedsteg på vägen in.

Tomten går vidare medan pappa dröjer sig kvar för att ta sig lite extra ur flaskan. Den hemlöse under trappen drar filten hårdare runt sig och minns sin barndoms jular allt medan han lyssnar uppåt för att höra vad som händer. Julen börjar lida mot sitt slut, julklapparna har mist sin stjärnglans i takt med pappas snapsande.

Mamma och pappa gapar och skriker i köket, de små barnen ligger i sängarna med filtarna runt sig och gråter. Storasyster lägger ut julklapparna på blocket i hopp om att få in lite extra pengar innan hon drar ut till sina kompisar. Ovanför är pappa full, mamma gråter och barnen har somnat. ”Nu är julefrid här” tänker den hemlöse, ”precis som när jag var liten.”.  Han har ätit upp sina pepparkakor, blåst ut ljuset och tänker att clementinen blir en bra frukost.

Nu är det juletider. ”Ho, ho!” säger tomten. Människorna ler.