Jag är en krigare

Jag är en krigare



Foto: Maria Westling WM Artphoto.

Text: Britt-Inger Hedström Lundqvist.

Jag är en krigare står det på hennes mage och det är hon i ordets rätta bemärkelse. Charlotta Lindgren är 38 år och jobbar som personlig assistent i Vindeln. Hon är gift, fyra barn 1, 4, 6 och 8 år och fick trippelnegativ bröstcancer 2012 och sköldkörtelcancer 2013. Idag är hon cancerfri.

Jag ser henne i mitt flöde på facebook ibland och kan inte annat än beundra kvinnan. Hennes texter berör och nu samlar hon dem i en bok som heter ”En hel jävla bok om cancer” som beräknas komma i vinter.

Hennes väg genom sjukdomen har varit kantad av på både sorg och glädje. Förutom att hon gått igenom cancerns helvete så har hon också under samma period blivit gravid och fött en välskapt pojke. Nedan kommer en av de texter som kommer finnas i hennes bok.

Min kurator

Du måste se dig själv i framtiden för då finns du där. Så sa min kurator en dag då jag satt stirrandes i en fåtölj i rummet på hematologen där hon hade sitt kontor. Min kurator är klok. Det tog tid innan jag fann henne.

Direkt efter min operation då bröstet togs bort så frågade jag efter nån att prata med. Sköterskorna på kirurgen ordnade så att en kvinna kom. Det var just innan julen 2012 och kvinnan som kom såg stressad ut. Hon var klädd i vanliga kläder med en stor halsduk runt halsen och en fin jacka till. Hon luktade gott och hängde av sig jackan och halsduken och slog sig ned på den enda stolen i mitt rum. Jag satt i min sjukhussäng med slangar hängandes ut från kroppen. Jag hade på mig en vit sjukhusrock med knappar. Jag tror inte att min doft var lika fräsch som hennes.

Hon presenterade sig och förklarade snabbt att hon egentligen slutat jobba på den här avdelningen men det fanns ingen annan nu innan jul så därför kunde hon ställa upp. Det var säkert väldigt fint menat av henne men jag kände bara att jag var som ett extrajobb för henne som hon hade velat slippa.

Kuratorn la händerna i sitt knä och frågade hur jag mådde. ”Jag är rädd att dö” sa jag. ”Jag förstår det” svarade kuratorn. Jag hörde inget som hjälpte mig. Jag hörde hur hon trodde att jag skulle dö. Det blev inte sagt så mycket mer. ”Jag ringer dig den 6:e januari då jag börjar jobba igen för att höra hur du mår” avslutade hon med. Men det var ju nu jag behövde stöd. Det var 21:a december och mina tankar tog inte jullov.

Jag frågade viskande vem jag kunde prata med fram till dess. ”Jag vet inte riktigt men jag tror att det finns någon hos svenska kyrkan”, svarade kuratorn svävande medans hon tog på sig den stora halsduken. Sedan gick hon mot julledighet och lämnade en fräsch doft och en förvirrad tjej bakom sig.

många fel det blev i det mötet. Jag klarar mig utan kurator tänkte jag.

Nästa gång jag kom i kontakt med en kurator var vid min första cellgiftsbehandling. I det lilla enkelrummet satt jag och hade det så bra som man kan ha det när ett gift förs in i kroppen via en kateter. Jag kände mig omskött av alla. Maken var med och hämtade kaffekopp efter kaffekopp tills kaffet fick en underlig bismak. Barnen var hos mormor. Dietisten kom och pratade en stund. En halvtimme senare kom det in tjej i min ålder med en lunta papper och en aura av lugn. Vi pratade lite. Hon var kurator på onkologen. Hon frågade om jag ville ha samtalsstöd. Jag tyckte om henne på en gång men tiden var inte rätt. Ingen kurator i världen kunde göra nån skillnad för mina överlevnadsodds resonerade jag.

Min ventil till omvärlden hade istället blivit min facebooksida. Där skrev jag öppet och ärligt små inlägg om hur allt gick och hur det kändes. För att jag inte skulle känna mig ensam i min sjukdom så hade jag åter öppnat Kristian Gidlunds blogg. Han blev min kurator. Under flera månader var han den ende som på riktigt förstod. Hans ord redde ut mina ihoptovade tankar. Mitt trassel kunde han knyta upp. Tack för det.

En kväll i juli följde jag med mina barndomsvänner ut på krogen. Det var i slutet av min strålningsperiod och jag hade bokat ett rum på patienthotellet. Utan hår och bryn så försökte jag ändå göra mig fin i nya kläder och lite rouge på kinderna. Peruk har jag aldrig använt. Vi åt god mat och drack öl och skrattade. Det var kul tills en av tjejerna berättade om hur dåligt hon mådde för att sonen varit sjuk. ”Men det är ju ingenting mot för vad du går igenom” la hon snabbt och lite ursäktande till när hon kom på att fru Cancer fanns i sällskapet. Jag ville inte vara fru Cancer. Jag hatade henne. Jag ville vara Charlotta. Den gamla vanliga anonyma. Jag ville höra om allas liv och glädjeämnen och problem utan att sitta där som en bromsande kloss. Jag vill inte att vi ska tävla om vem som har det värst. Vi har alla våra svåra stunder. Jag vill höra om dina bekymmer också. Stora som små.

Senare på natten blandades de olika partygängen mellan borden. Det kom fram fulla killar med tafatta raggningsrepliker till alla i sällskapet. Till alla utom till mig. Jag fick hundögon, kramar och tårar istället. Det var mest kvinnor som kom fram. Ingen såg mina nya fina kläder. Det blinkade en tatuering i min panna. ”Cancerflickan” stod det.

patienthotellet kom tårarna. Jag bröt helt enkelt ihop. På riktigt. Jag grät så jag skakade. En sköterska kom och satt med mig på sängkanten och jag svamlade i en dimma av alkohol, om hur jag inte ville vara med om det här konstiga livet. Hon hade en ängels tålamod och lämnade mig först när tårarna tagit slut.

Dagen efter försov jag mig till strålningen. Jag fick en ny tid en timme senare. Efter strålningen ringde onkologsköterskan som jobbar på hotellet. Jag gick ned till henne och hon satt länge med mig och jag fick släppa ut 1000 demoner i hennes rum. Det var en befrielse. ”Prova att prata med någon kurator nu” föreslog hon. ”De allra flesta får sitt känsloutbrott i samband med, eller just efter strålningen. Då allt ska tillbaka till en ny vardag. Då du ska klara dig själv. Då kommer många tankar” förklarade hon. Jag stank av bakisångor och dödsångest och kunde bara hålla med.

Det var mitten av juli och semestertider så därför jobbade en tjej som egentligen hörde hemma på hematologen, som kurator på onkologavdelningen. Mirjam.

Jag satte mig ned mitt emot henne och öppnade upp min själ och gav henne mina obesvarade frågor och djupaste funderingar. Hon lyssnade och varje svar hon gav hjälpte mig en bit framåt och uppåt. Hon stack genast hål på några svarta tankar som hängt som gastar över mig. Hon sa det jag orkade med att höra och lämnade resten. Hon lärde mig tänka mera klart. Mera logiskt. Jag hade hittat rätt. Äntligen. En doft av framtid spred sig i rummet.

Men det tog tid innan jag fann henne.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar