#Essentiellt: Nu blir det vinter, hurra?

Ledaren i Oberoende december 2015

Med tindrande ögon och kalla händer

”Ja se det snöar, ja se det snöar, det var väl roligt hurra!”

Nu är vintern här och vinterkläderna åker på i takt med att graderna på termometern sjunker. Har man, eller som i mitt fall har haft, barn på dagis eller i skolåldern så vet alla att det ska finnas olika typer av kläder för olika väder. En del barn är klädda efter alla konstens regler och har flera olika sorters vantar att välja mellan, samtidigt som den ensamstående mamman förtvivlat letar bland annonserna på blocket för att tillgodose familjens behov av varma kläder och olika vantar.
Ingen vill att ens barn ska frysa eller hamna utanför som åskådare när de andra barnen leker i snön. Men det är inte billigt att klä sig rätt och för familjer som kämpar för att få pengarna att räcka lika länge som månaden är lång är varje urvuxen storlek en utmaning.

Kläder är en klassmarkör och en mur som blir tydlig i en barndom fylld med, eller utan, riktiga vantar.

Sen finns det alla de som köper nytt varje år av det senaste modet. En orättvisa som är svår att förstå och acceptera för ett litet barn som fryser om händerna när den inte fått den rätta sortens vantar.
”I mitt Europa bygger vi inga murar” sa statsminister Stefan Löfven (S) för ett par månader sedan. Murar som visar på klass är inte samma murar som byggs för att stänga ute eller inne människor men de är lika svåra att ta sig över. Sen byggde han en mur till för de mest utsatta på samma sätt som politiker byggt murar för andra utsatta i vårt samhälle. När de svaga eller utsatta visar sig bygger samhället bara en ny mur och så kan de fortsätta leva i sitt överflöd ett tag till.

Barn som växer upp i en familjer som har det dåligt ställt pratar ofta om hur det är att känna sig utanför.

Att inte kunna vara med på hockeyträning eller hästridningen eftersom det kostar för mycket. Idrotten ska vara för alla sägs det och det är den också, för alla utom för barnen vars föräldrar inte har råd med utrustning och avgifter. Barnen i fattiga familjer har oftast en stor förståelse för att det inte finns pengar. De är stolta över sina föräldrar som gör sitt bästa för att få tillvaron att gå ihop. Barn gråter över orättvisan, men är ändå förstående för föräldrarnas situation och gör det de kan för att underlätta.
Jag lyssnar på en presskonferens om flyktingarna och hör våra ledande politiker säga ”Vi ska vara stolta”. Och jag undrar över vad? Över barnfamiljen som inte har råd med vantar, de tiggande EU-medborgarna utanför våra affärer, våra hemlösa eller flyktingarna som stoppas vid gränsen? Stolt är man över nåt som är bra.

Klassmarkörer och murar finns i massor. Det kan handla om att föräldrarna inte har råd att låta barnet följa med på klassresa, att inte kunna ha frukt hemma, tiggande EU-medborgare, hemlösa eller flyktingar. Eller så kan det handla om vantar. Små finger- och tumvantar i regnbågens alla färger som avgör hur någon kommer ihåg sin barndom. Om minnena är roliga fyllda med snö, glada barn och varm choklad, eller av känslan av utanförskap.